Virpi Pahkinen på 20-årsfirande Dansstationen

I början av Ichos ser Virpi Pahkinen ut som en kubistisk Picassoskulpturdär hon befinner sig liksom inuti sig själv med armar och ben som egna, autonoma kroppsdelar, i distans från huvud & hjärna. Skarpt ljus fokuserar dansarens hopkrupna gestalt med sin inåtvända energi,som öppnar upp nya osynliga rum med maximal precision i varje enskild rörelse.
Ensam på scenen skapar hon med sin poetiska briljans nya dimensioner av rörelsens betydelse, i sitt eget universum i samklang med musik och slagverk.
På Dansstationens scen finns ett ljudlaboratorium och musikstudio på ena sidan med musik av slagverkare Mika Takehara och en musikstudio med japanska stränginstrumentet koto spelat av Chicko Muro på andra sidan. Det är kraftfull musik och ljud av olika slag som skapar intensiv kommunikation mellan dans och musik, en audivisuell energi.
Virpi Pahkinen har först en skyddslöst kroppsnära tunn liten dräkt, sen ett slags mantel som blir till ett dramatiskt hölje kring hennes gestalt som understryker hennes blixtsnabba, ändå eftertänksamma värdighet i variationen av olika teman i gestaltningen av de fyra elementen eld, jord, vatten och luft.
Hon är magnifik i sin stolthet, tillsammans med musik & ljuddesign river hon osynliga murar och öppnar nya inre territorium, som ger oss nya aspekter på rummets rörelser och magi.
Kvällens andra del utgörs av en konsert med titeln Kouro, som ger en stark och intensiv upplevelse av stränginstrumentet koto som skapar sin egen dimension av spröda toner och tystnad.
Kvällens tredje del Fold är en duett mellan Virpi Pahkinen och Pontus Sundset i ett gigantiskt neonrökmoln skapat av Tobias Hallgren. Det är ett massivt moln som lägger sig över scenens fond och som tornar upp sig till en jättefigur med huvud och axlar. Ur denna täta dimma framträder Pontus Sundset med ett vasst och elegant soli i asiatisk kampsportsil.
Sen följer en lustfylld duett med Virpi Pahkinen där den kraftfulla dans-dialogen mellan de två får scenen att vibrera av glad energi, poesi och fysisk styrka. Till slut uttrycker de två med minimalistisk pregnans allt med sina händer, fingrarna glider isär, de blir till grafiska bilder av den mänskliga kroppens förmåga till kommunikation.
I år firar Dansstationen i Malmö tjugo år som en av Sveriges största gästspelsscener. Den mångsidiga verksamheten började 1991 på Dans-och Teaterhuset Fakiren med en skylt på en glatt dansande liten elefant utanför det klassiska tegelhuset nere vid vallgraven.
I samband med en urpremiär på Virpi Pahkinens Salamandrar den 3 mars 1996, på Fakiren i Malmö bytte dans-och teaterhuset namn under föreställningen som hon framförde tillsammans med Niklas Brommare. Det nya namnet blev alltså Dansstationen.
Salamandrar var en minnesvärd föreställning som symboliskt satte agendan för dans i egen rätt på den nya dansscenen.
Nästan exakt på dagen tjugo år senare är Virpi Pahkinen åter på Dansstationen med sitt senaste dansverk, en händelse som ser ut som en tanke.

Ingela Brovik