Salome som pervers blondin

I den här uppsättningen som gjorts av stjärnregissören Stefan Herheim framställs inte bara Herodes utan alla de andra, om de nu representerar makten eller religionen, som perversa karikatyrer, lite som en blandning av Greve Dracula och Frankensteins monster där samtliga jagar efter att ha sex med ett blont erotiskt bomdnedslag, Salome.
Död och sex går hand i hand. Blodet rinner och perversiteterna tar aldrig slut under detta musikdramatiska mästerverk som aldrig slutat fascinera. Några tonårstjejer skär sig själva med långa knivar som det verkar vara gott om, medan en annan sticker in en i sitt underliv när hennes älskare skurit halsen av sig efter att ha nobbats av Salome. För att minuterna efter tillfredsställa sig bland de andra sexgalna gästerna.
Denna orgiastiska tillställning utspelar sig i Tetrarken Herodes residens där Salome lever med sin mor Herodias som är gift med Herodes efter att denne mördat sin bror som hon tidigare var gift med. Hon är svartklädd och framställs som en egotrippad despot som gör allt vad den bortskämda Salome ber om. Ett incestdrama viskas det om. Men nu verkar det vara fritt fram för sex med vem som helst. Herodes har för länge sedan tröttnat och har bara ögonen för Salome.
Mitt på scenen står en jättestor stjärnkikare som till formen har falliska likheter. Det är på denna Salome vandrar fram och tillbaks och drömmer sig in i sin perversa känslovärld medan männen försöker rycka av hennes vita obesudlade klädnad – en drift med oskuldens symbolik.
Fonden lyses upp av en jättestor videobild av månen som hela tiden skiftar i färg och struktur. Runt sekelskiftet då operan skrevs betraktades månen som en metafor för den sjuka själen. I den här uppsättningen använder man kikaren för att psykologiskt nå in i dramat genom att låta handlingen utspela sig på två plan, dels i palatset dels i ett slags kosmiskt av månljuset upplyst rum. Musikaliskt glider polyfona instrument och figurer in och avlöser varandra som inger känslan av att allt utspelar sig bortom tid och rum.
Det finns många ljuvligt vackra höjdpunkter i musiken som bidrar till att spänningen i dramat ökar. Ett av dessa är den berömda De sju slöjornas dans som här framförs av sex unga dansare från Tivolibaletten klädda i färglada tutuer och lika blonda som Salome med sina snabba lätta steg fyller hela scengolvet medan Salome sjunger sin berömda aria och Herodes som förstelnad tittar på. Han som begärde att Salome skulle dansa naken för honom låter sig med blicken dras in i flickornas lättsamma dans innan han plockar till sig tutuerna och lägger dem i en hög där alla de andra plockar dem till sig. På videoskärmen ser vi bilder av dansarna i små korta episoder som försvinner lika fort bort som månens ljusskiftningar. Ibland ser vi ögon som blickar ned mot oss, blinkar som för att påminna oss om att
höra är lika mycket en form som att se.
Detta parti kändes som ett av den här uppsättningens absoluta hit. Inte bara skojigt, lekfullt utan också koreografiskt
välbalanserat.
Nästa höjdpunkt är den berömda kysscenen då Salome skall kyssa Jochanaans (Johannes döparens döda) mun. En praktroll för en sopranröst som den skickliga huvudrollsinnehavaren Ann Petersen här lyckas med till publikens stående ovationer. I stället för den berömda kyssen hoppar Salome helt in genom hans vidöppna mun medan de stirrande ögonen sprider skräck i
oss allesammans. Perversionens gränser verkar sprängda i samma ögonblick som vi hör ljudet från ett kanonskott som sprider sig och förmörkar himlen. Salome och Jochanaan förenade någonstans mellan himmel och jord.

Salome spelas på Köpenhamnsoperans Stora scen fram till den 3 juni.

Ann Jonsson