Kämpande tvåsamhet

Markant taktfast rytm hörs om och om igen i mörkret i början av föreställningen samtidigt som en kub med metallisk glans sakta glider ner mot scenen, där två män sitter vid en högtalare och lyssnar till musiken. Med mycket diskret ljussättning kretsar de två manliga dansarna i mjuka rörelser kring varandra nära till scengolvet, slingrar sig runt varandra till David Kiers taktfasta musikrytm, som utan uppehåll pågår, repetitivt. Gränserna mellan de manliga kropparna försvinner steg för steg i den dans som blir alltmer erotisk, de två som blir till en kropp i ett explicit sexuellt möte på golvet i halvmörker.
En symbios, sammansmältning där kroppen har sitt språk, munnen sitt, där tal övergår i ätande av varandras munnar och händer, under tiden som tvåsamheten börjar ätas upp, urholkas, suddas ut..
Under tiden som dansarna under och efter sitt erotiska möte tar av sig kläderna förändras plötsligt den sexuella relationen till maktkamp. De två drar kläder mellan sig som bara blir längre och längre tvärs över teaterscenen, som om plaggen vore en livlina- som i överförd bemärkelse drar ut på Tiden.
Tyg över scengolvet påminner om Jefta van Dinthers Plateau Effect, ett verk skapat för Cullbergbaletten (2013) där en fusion av koreografi, ljud, ljus och skall vilseleda och utmana publiken . Dansarna liknar ett samhälle i konstant rörelse till musik och ljuddesign av samme David Kiers, som av stora mängder tyg och lite rep skapar ett gigantiskt segel tvärs över scengolvet, ett magiskt ögonblick i ”Plateau Effect”.
I This is Concrete övergår – efter dragkampen med tyget som maktmedel – relationen i konflikt, månne om vem som har problemformuleringsprivilegiet, där de manliga dansarna går ner på alla fyra som gläfsande kamphundar.
Kampen om tiden/vem som har rätt att bestämma, ser ut som ett tema i föreställningen. Den inledande taktfasta rytmen som pågår likadant hela tiden, med variationer och ljudnivåskillnader, skapar tillsammans med koreografin känslan av ett slags ständigt pågående NU, pendlande mellan det intima & det osäkra (det enda man kan vara säker på) genom hela föreställningen
This is Concrete blir det osäkra & intima det konkreta, där munnens rörelser och ljud fokuseras. En dynamisk dansföreställning som avslutas i totalt mörker med ljusballonger som poetiskt stiger mot taket.

Ingela Brovik