Kulturkrockar och massans övermakt

Tomomi Yamauchi skildrar humoristiskt skillnaderna mellan dansk och japansk kultur, medan Martin Forsberg visar upp en farlig form av gruppdynamik.
Det är två vitt skilda dansföreställningar, som har visats på Dansehallerne. På Lilla Scenen utvecklade japanska Tomomi Yamauchi sitt eget expressiva kvinnliga solo Made in Japan, medan den svenske koreografen Martin Forsberg skickade tio manlige dansare in på Store Scene i det mer abstrakta verket Ultra om farlig gruppdynamik.
En gemensam nämnare för den 45-årige Tomomi Yamauchi och den 36-årige Martin Forsberg er dock, att de bägge är utbildade på Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn (i dag Scenekunstskolen) och under en rad av år har varit en viktig del av den danska danslivet.
I Tomomi Yamauchis charmerande, humoristiska och självbiografiska soloperformance är det splittringen och brottytorna mellan dansk och japansk kultur, som står i fokus. Men Made in Japan visar också på komiskt västliga fördomar om japaner.
Anslaget är vackert och humoristiskt, när vi ser Yamauchi som en klassisk kvinnosiluett med ätpinnar i håret, som bekvämt tas i bruk, när hon ska spisa sina nudlar. Hon uppträder i såväl ikimono, prickig klänning likt en liten flicka och disco-outfit till karaoke och vi ser hur hon likt en kameleont kan anpassa sitt utseende och uppförande efter den rådande situationen.
I Danmark har hun lärt sig att bli en individ med egna åsikter, medan hon i det mer kollektivt tänkande Japan numera uppfattas som en kvinna med alltför självständiga hållningar. Det blir förlösande när den skickliga aktören till slut ger fritt utlopp för alla sina frustrationer över familj, språk och kulturkrockar.
Martin Forsbergs stramt koreograferade ”Ultra” visar på ett skrämmande sätt, hur tio manliga individer uppslukas och försvinner in i en grupp som strävar efter att skapa ultra-synkrona, i det närmaste mekaniskt unisona likartade rörelser med i bokstavlig bemärkelse gemensamma steg utan plats för någon personligt.
Här råder en militant precision och när de tio svartklädda männen och 40 vita stolar organiseres i hela tiden skiftande rader, på olika led och formationer, iförda en blandning av fritidskläder, kostymbyxor och svarta skor associeras männen inte bara till det militära, men även till sportsammanhang, anonyma kontorsarbetare och politiska grupperingar.
När vi i anslaget ser de tio männen klumpa ihop sig till en stor gemensam kroppsorganism, som rör sig iväg över scengolvet går tankarna till Mette Ingvartsens gruppkoreografi 7 Pleasures, som presenterades på Dansehallerne i mars. Martin Forsbergs dansare använder även sina röster till en effektfull unison, rituell och rytmiskt ropande kör med starka sexuella undertoner.
Det är förskräckligt att se hur enindivid i en avslutande maskulin kamplek på ett nästan omärkligt vis, som om det handlade om mobbing, exkluderas ur den mäktiga mansgruppen.

Vibeke Wern