Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Språk, symboler, representationer och identiteter

2016-04-09

Fakta:

Namn: Introduction
Koreografi: Koncept och koreografi: Anja Arnquist, Sophie Augot och Björn Säfsten
Musik: Four Tops, Emahoy Tsegué-Maryam Guébrou, George Michael, Four Tet, Chairlift
Ensemble: Performer. Sophie Augot , Kostym: Sophie Augot
 Scenografi, Ljus: Sutoda

Plats: Kompani1 Teater Sibyllegatan 29, Stockholm
» http://bjorn-safsten.com

På en svart scen står en ensam dansare med ögonbindel, prasslig, mörkblå jacka, svarta byxor och sneakers. Händerna bakom ryggen, som om de vore bakbundna. Med en hård, dramatiskt duns åker knäna i golvet och kroppen viker sig på golvet. Sophie Augot, kvällens solist, sparkar, kvider, andas tungt. Det känns både allvarligt, våldsamt och dramatiskt men fängslande mångtydigt. Introduction hade första gången premiär på Dansens Hus 2012, då som duett med Anja Arnquist och Sophie Augot. Solot är en slags uppdatering eller återanvändning av gamla praktiker. Komplexa idéer har fått vila i några år, gnuggats mot erfarenheter gjorda sedan dess för att bli grunden till en ny solo-version av samma verk. Den här gången är det premiär på Kompani1 Teater vars scen är en svart låda, en black box. Björn Säfstens, Anja Arnquists och Sophie Augots verk Introduction visas som gästspel.
Scenen är lägre i tak än dansscener som t.ex. Dansens Hus, MDT och Weld, och det känns som att lite mer av ljudet bär fram till publiken här. Lådan är gjord för dramatik. Tidigare hem för Playhouse Theatre, numera bas för frigruppen Kompani1 med egen repertoar men också med ”ambitionen att vara ett allkonsthus för spännande möten mellan teater, musik, konst, litteratur, spoken word, standup, dans och mer därtill”.
Ett sådant möte blir det också, eftersom koreografin Introduction tar sig an språk, symboler, representationer och identitet. Det blir helt säkert inte alltid mer spännande för att en blandar ihop saker som är intressanta var för sig, men att se den här föreställningen i ett teaterrum är för min upplevelse en absolut fördel. För i Introduction finns det väldigt mycket plats för fantasi. Och det är någonting som känns viktigt med teatern som har att göra med fantasi. Fantasi som empati och inlevelseförmåga. Som förmågan att föreställa sig en annans lidande, en annans glädje, en annans världsbild. Det dramatiska knäfallet med ögonbindel och tunga flämtningar liknar teater, eller är det en koreograferad teater?
I Wikipedia beskrivs teater som ”en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik.” Introduction agerar många idéer, förevisar många känslor, synliggör eller kanske till och med berättar en historia om språk, symboler och identitet. Öppningen av kvällens föreställning föreställer det våldsamma och ambivalenta men utan roller, narrativ eller förtydligande ljudeffekter och musik.
Större delen av verket är helt tyst bortsett från de ljud dansaren själv producerar. Inget soundtrack, ingen berättarröst, ingen välkänd story. Här finns plats för så många projektioner och gissningar att verket på allvar gör det där som den moderna, nyskrivna dramatiken på Kompani1 enligt egen utsago bland annat avses göra: öppnar portar mot fantasin. Det finns för många möjliga representationer i varje bild för att jag lätt ska kunna förstå vad en ”ska se” och vilken mening det bär. Det är något med att byta för ofta eller för sällan, för snabbt eller för ryckigt som när Augot rör sig mellan vrål och oberörd sång på extremt kort tid.
Det säger så många saker på en gång att en annan nyckel behövs konstrueras för att skapa mening i betraktaren. Det går ibland så snabbt mellan symbolerna, känslorna och uttrycken att jag omöjligen kan bringa ordning. Kanske är det precis såhär det känns att tvingas till att använda sin fantasi för mer än att känna igen. För en ombeds här inte (bara) att fylla i eller täcka det som föreställningen inte lyckas göra verklighetstroget i fråga om miljö, tid, skådespelare och roller. Här finns plats för eller krävs en annan slags fantasi, kanske samma fantasi som behövs för att tänka sig radikalt annorlunda vis att vara människa på, helt andra sätt att organisera samhällen eller bygga drömmar på. Fantasi som i påhittighet, som i förmåga att tänka divergent, att associera vidare, konstigare, ologiskt och utanför rätt och fel. Kanske finns den fantasin ganska långt bort från betydelsen som kreativitet har fått. För den är möjligen långt bort från att förbättra, förfina eller svara på ett behov. På samma sätt, försöker upphovspersonerna inte hitta på en ny pjäs, utan istället hitta på ett nytt sätt att tänka teater, ett nytt sätt att tänka språk och förstå representation. De löser inte problemet på ett annat sätt, de hittar på ett annat problem. Den fantasin, (den onödiga, ekonomiskt värdelösa, svävande och ovärderliga,) finns det också väldigt gott om plats för när Augot från mitten av scenen, vänd rakt mot publiken skiftar skepnad och närvaro genom blick, hållning, gester och rörelser. Augot levererar, snabbt, klockrent, vasst, fullständigt ologiskt ibland, stundvis med avsikt tillgjordhet. Alltid detaljrikt och i full koncentration. Augot möter publikens blick, håller den stadigt samtidigt som hon till synes både uppslukat och oberört slänger sig mellan känslouttryck, symboler och vokabulär.

Introduktion spelas på Teater1 till och med 16 april.

Ellen Söderhult

Fler Recensioner

Annonser