”…där paradoxala logiker kollapsar”

Undvikande och avvikande är ord som används i presentationen av den 45 minuter långa duetten Other, Ballet, Piece. Sant är att de två dansarna, koreografen Sebastian Lingserius och Love Källman verkligen bokstavligen viker sina kroppar som vore de papper i origami. Båda är klassiskt skolade dansare och förmår tekniskt att långsamt skjuta iväg en höft eller sakteligen vrida ett ben utåt maximalt.
Också jag viker mig dubbel i andanom för att försöka gå detta verk till mötes. Det pågår sakta och stillsamt, med som jag uppfattar en flackande blick mot publiken. Hur har Lingerius tänkt när det gäller betraktaren? Att det kan vara viktigt och givande för dansarna att ”i stället för att ringa in balettens mittpunkt….finna dess yttre gräns” är en sak, men på vilket sätt kan det kommunicera med någon som inte befinner sig inuti dessa två utforskande kroppar? Det blir, tyvärr, som att se två dansare i en träningssal som testar lite nya positioner för sig själva. Tanken ”en återvändning till baletten där paradoxala logiker kollapsar” är svårfångad, samtidigt som uttryck och intensitet är diffusa, lågt hållna.
Jag tröstar mig med Franz Edvard Cedrins musik- och ljudkomposition, som då och då lyfter fram en medveten estetik, möjligen det statement som jag inte kan se i dansen. Musiken är helt enkelt vacker, ljussättningen också. Ett skuggspel uppstår i en sekvens och både fördubblar och förstorar de gracila kropparna. Kanske det kan tolkas som att nudda vid balettens yttre gräns.
Eller så handlar detta stycke om något helt annat, som just jag saknar förmåga att se, uppfatta eller uppleva. En gåtfull kursiv rad på programbladet ger en antydan: ”Ett krig för kärlek, ett kärleksfullt krig, en kärlek till krig, krigen kärlek, leken krikä, kräken ke, äkenkren.” En hommage till Ekelöf eller ett facit till betraktaren; ho vet.

Margareta Sörenson