Framtidsvisioner

Barfota, i t-shirts och shorts rör sig de sex dansarna i mjukt pulserande duetter och cirklar runt med visst vemod, i början av Lucy Guerins Weather där föreställningen efter hand utvecklas till ett existentiellt drama, där dansarna formar och gestaltar människans plats i dagens läge, allt närmare miljökatastrof, den mänskliga kroppen blir till studsande molekyler, partiklar som rör sig runt och andra skyddslösa beståndsdelar i universum.
Mitt i föreställningen börjar det plötsligt regna ner (vad som liknar)) små vita moln eller änglavingar, men det frasande ljudet talar om att det är plastpåsar, miljöförstörande, som hotar hav, fisk, människor. I scenografin finns drygt 40 000 platspåsar i skimrande vit belysning, plastpåsar, som från början hänger i taket, förpackade som torkad fisk, faller sen ner mot scengolvet, landar i drivor på scen, där dansarna lägger sig ner (som trötta tonåringar) och drar med sina liggande kroppar bort plastpåsarna som blir till ett slags” gränser” längs scenkanten. Därefter faller en ensam genomskinlig plastpåse (med en suck) ner, en manlig dansare drar den över huvudet på en annan dansare som håller på att kvävas, de två som rullar runt i en aggressiv kamp på liv och död, brottas,om och om igen innan alla reser sig upp och böjar dansa runt med plastpåsar som ett slags dammvippor i cancan-stil, som vore det besvärjelser mot klimathot och miljökatastrof.
Ett starkt koreografiskt verk om klimat-och miljöfrågor som med små medel gestaltar de stora frågorna i vår tid, med subversiv kraft.
Weather är den diametrala motsatsen till Sentinel av Anthony Hamilton, ett nyskrivet verk till Skånes Dansteater, enligt koreografen en kollision mellan det primitiva och det futuristiska, där en folkmassa rör sig runt en gigantisk kub mitt på scenen, om och om igen i takt med Chris Clarks rytmiska musik, samtidigt som en grupp sitter med ryggen mot publiken. En dystopi där en katastrof tycks ha inträffat, med tungt mörker över scenen där det repetitiva rörelsemönster pågår, som ett statement över sakernas tillstånd. Gåtfull och fascinerande, sveper in sig i sin egen värld med kubens blinkande ljus som månne en varningssignal. En kontrast till speciellt den tidiga futurismens positiva utopier, som ryske Tatlins torn av glas för politisk transparens, där man skulle kunna se det renoverade riksdagshuset i Berlin med sitt nya glastak som en hommage till futurismens utopi.

Ingela Brovik