Gränsöverskridande som estetisk princip

När Cirkus Cirkör fyllde 25 år förra året firade man med en stor uppsättning i samarbete med Malmö Dramatiska Teater på stadens gamla vintercirkus Hipp. Borders var ett samarbete med teatern och skådespelare och cirkusartister blandades i en hisnande bildvärld under den anrika gamla kupolen. Migration och flykt var temat, bildsatt i nordafrikanska kulörer: rött och dammigt. Cirkusfest och samtidigt ett moraliskt imperativ om världens flyktingar, utsattheten och de smärtsamma förlusterna.
Borders spelades en kort period, sedan gick – som ofta tidigare hos Cirkör – arbetet vidare med en annan version av uppsättningen. Limits, med premiär i Västerås, är mindre och avpassad för en lång redan schemalagd turné i Sverige och världen; Cirkus Cirkör är en av Sveriges mest internationellt kända scenkonst-makare. Mindre, men mer etsande håller den sig i havsblått och gråsvart runt fem cirkusartister och allmusikern Samuel Looptok Andersson som blandar all världens toner till en makalös ljudvärld.
Mindre, men också med mer intensivt fokus på sitt tema, tvinnas här gränsöverskridandet som estetisk princip samman med frågeställningen om gränser, både de geopolitiska och de för cirkusen helt centrala. Varje artist måste ständigt utmana sina egna gränser. Våga ta risker, våga lita blint på andra, våga vara en enda kropp fast man är flera.
Den böljande havsytan sedd underifrån inleder Limits. Därmed hamnar också betraktaren i ett undervattensläge och får farans perspektiv på flykten och flyktingarna. När flyr man? När grannarna redan är borta? Eller när IS börjar ta stadsdelarna i närheten? Siffror och stapeldiagram projiceras på de stora studsmattorna där språngbräde-artisterna nyss flög. Den ene liten och – som det verkar – fjäderlätt, den andre massiv; Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants tar hopp och volter till symbolisk höjd. Flyktens många val, tvekan, smärta, förlust och ovisshet formuleras i bild, konkretiseras och fylls med nya nyanser.
Att hålla balansen, att falla fritt och i sista sekund fångas upp av sinnrikt lindade linor, att hålla många bollar i luften – metaforerna regnar över poetisk, rik, allvarlig men underhållande nycirkus. Migrationens fakta och en humanistisk hållning är själva livlinan för de hisnande konsterna.
Tilde Björfors blandar högsta cirkuskvalitet med mesta meningsfullhet och bästa avsikt. Vackert också, som de vita, vikta pappersbåtarna på färd över scenen, bräckliga och lättkantrade.

Texten är tidigare publicerad i Expressen Kulturen 22 mars.

Margareta Sörenson