Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Dansens kraft i det dokumentära uppdraget

2016-03-20

Det är bara att klicka på youtube så kan man se Loïe Fuller dansa, filmad 1896 av bröderna Lumière. Filmen, den sjunde konstarten, var ny och från sina första stapplande steg älskade den dans. På den vägen är det.
Genom hela 1900-talet har dans varit en av filmens bästa partners. Från showfilmer med Fred Astaire och Ginger Rogers över West Side Story och en lång rad musicalfilmer, och till en nyare slags filmdramatik som Carlos Sauras flamencoversion av Carmen från 1983. Den kombinerar en dokumentär blick för dansen som form och uttrycksmedel med en omberättad Carmen. Black Swan från 2010 väckte mycket uppmärksamhet,som psykologisk thriller men också med sina nästan-dokumentära bilder från yrkesdansarnas liv.
Det är som om dansens kraft från ett århundrade av musicalfilmer slingrat sig in i det dokumentära uppdraget. Flera filmer om dans visades på Tempo Dokumentärfestival i mars i Stockholm och när festivalen avslutades med priser till de allra bästa, så vann två dansfilmer stort: Martha och Niki fick festivalens stora pris, och Stefan Jarls internationella dokumentärfilmpris gick till Mr. Gaga, filmen om Ohad Naharin.
Visst handlar båda filmerna om dans, men de berättar om dans i verkligheten, i livet och politiken och hur dansen speglar globala skillnader, förflyttningar och separationer. Dansen, så fotogenique som tänkas kan, blir en nyckel som öppnar dörren till stora sammanhang.
Martha och Niki beskriver inte bara streetdansens liv av tävlingar och grabbighet. Filmen som följer två unga kvinnor under flera år skildrar också hur deras vänskap vilar på dansen och dansandet, men hur de glider iväg från varandra. Deras bakgrunder är väsensskilda; Niki är ett svenskt adoptivbarn från Etiopien, trygg i sin identitet. Martha kom till Sverige från Uganda i lägre tonåren; en längtan tillbaka finns alltid hos henne och den gnager sig djupare fast.
Filmen om Ohad Naharin, Mr. Gaga, skildrar individen och koreografen Naharin, men också den samtida dansens värld och en tid i New York som beskriver den moderna dansens formande. Som ung dansade Naharin med Martha Graham, Maurice Béjart och Alvin Ailey, men bröt alltid upp. Sin egen stil och motivkrets utvecklade han när han återvänt till Israel som konstnärlig ledare för Batsheva Company, men här växer också en fint sammansatt bild fram av uppburenhetens pris. Den politiska styrningen av konsten tilltar i Israel, Naharin blir alltmer obekväm. Hans egen sorg över hustruns död motverkas med dans och mera dans, till slut också ett nytt äktenskap och ett litet barn. Filmaren Tomer Heymann arbetade med filmen i åtta år, och den förtjänar väl sitt pris. Ohad Naharin är alltid i fokus, men dansen drar in omvärlden i alla dess aspekter. Batsheva dansar disciplinerat, vackert, aggressivt och poetiskt, dokumentärfilmen registrerar noga. Med stort allvar och en glimt i ögat.

Margareta Sörenson

Fler Debatt & Krönika

Annonser