Fjärilsvingar smattra på Göteborgsoperan

Nutida dans anses alltjämt svår och smal. Är för att den är så djupt personlig? Så utlämnande för sina upphovsmän och -kvinnor? Vår tids mest betydelsefulla koreografer är väsensskilda och betraktaren måste koppla om hela sitt mottagarsystem inför olika verk, som Teshigawaras.
Japanske Saburo Teshigawara arbetar poetiskt och filosofiskt och hans verk är totala och rörliga bilder med starkt emblematisk karaktär. Mer bildkonst än dans; orörliga sänks dansare ner från ovan/rymden/himlen hängande som ikoner. Kristus eller Buddha, med de diskret korsade fötterna på de ”flygande” dansarna i mildrött och ljust blått påminns betrakatren om världens religiösa bilder. På golvet/marken/jorden fladdrar dansarnas kroppar som fjärilar när de inte stilla, stilla ruvar som puppor i sömn.
Dans, scenbild, ljus – Saburo Teshigawara gör allt själv. Så är det också ett och helt. Musik och ljud är likaså en egen sammansmältning där kompositören Tim Wright omsluter Bach, Debussy, Messiaen med ett bygge av klanger och tryckande svirr. Det helt nya verket Tranquil ser ut att ansluta till Metamorphosis som skapades 2014 för Göteborgs-Operan, som under Adolphe Binders ledning lyckats knyta den internationella koreografins stora namn till rikets andra stad. Exklusivt och inte alltid populärt, men konstnärligt sett värdefullt för dansen, dansarna, danspubliken. Nu drar Binder vidare till Tanztheater Wupperal för att ta hand om arvet efter Pina Bausch, koreografen som vände ut och in på teaterns förhållande till dansen.
Tranquil återknyter till cirkel och spiral som bilder, men utvecklar dansens kraftfulla sving med armar och axlar som präglar också Metamorphis. I lätta skjortor i ljusa pasteller, unisex som så ofta, ser dansarna ut som fjärilar – en uråldrig symbol, på grekiska ”psyke”, som också betyder själ och andedräkt. I japansk bildkonst återges fjärilar ofta, och kan symbolisera en död person. Teshigawaras sätt att använda tolkningsbara bilder för att betrakta tid, stillastående eller föränderlig, är långt från västerlandets fartblindhet. Göteborgsoperans dansare, ett förnämligt kompani, hanterar hans språk excellent, både när de rör sig sakta som larver, och när de lyfter på smattrande vingar.
Med grafisk tydlighet och poetisk lätthet öppnar Teshigawara till en värld som är till den grad hans egen att den blir möjlig att gå in i för alla. Alla som vill, förstås, och kan finna den lyssnande koncentration som kan lotsa betraktaren in i en dansad tankedikt.

Texten är tidigare publicerad i Expressen Kulturen 13 mars.

Margareta Sörenson