Misty Copeland är värd en bättre dokumentärfilm

Misty Copeland är ett fenomen. Ingen annan kvinnlig afro-amerikansk dansare har nått lika högt i den klassiska balettens dansarhierarki som hon. Hon är sedan några månader tillbaka premiärdansare, principal dancer, på American Ballet Theater, ett förstklassigt internationellt danskompani. Och hon talar gärna högt om varför det tagit henne tid att nå den positionen.
På många sätt kan man hävda att Misty Copeland gjort blixtkarriär, inte minst med tanke på att hon började dansa så pass sent i livet. Hon var 13 år när hon tog sin första balettlektion. Först gick det sensationellt bra men rätt snart slog hon i ett glastak av en sort som inte gäller för alla men för de flesta med hennes hudfärg. Hon utnämndes visserligen rätt raskt till solist, men där blev hon kvar, också sedan hon hade fått ett par roller som annars bara brukar gå till premiärdansare: huvudrollerna i Eldfågeln och Svansjön. Sedan sista juni 2015 innehar hon dock den åtråvärda positionen på ett av de mest framstående av USA:s många balettkompanier, på ABT, American Ballet Theater. Här har bland andra Michail Baryshnikov, Natalia Makarova, Erik Bruhn, Nina Ananiashvili och Johan Renvall dansat. Såvitt jag vet finns det ingen afro-svensk, afro-tysk, eller afro-något- alls som lyckats så väl i sin karriär.
Men Misty Copeland har gjort mycket mer än så: hon har talat öppet och mycket om rasismen i den klassiska balettvärlden. Hon har som uttalat mål att få nya publikgrupper att hitta till den klassiska baletten. Hon har skapat ett eget märke för sport-och dansunderkläder. Hon arbetar inom olika välgörenhetsorganisationer och är en livs levande förebild för alla som tror att man kan bli det man strävat efter, trots de svåraste kulturella och socio-ekonomiska utgångspunkter.
Ett bevis för att hon blivit en mycket betydande person är att TIME Magazine hade henne på sitt omslag och sin lista över världens mest inflytelserika personer 2015.
Inom ramen för Tempo Dokumentär Festival visades berättelsen om Misty Copeland och hennes väg mot toppen. Filmen är – för att tala klarspråk – inte alls i klass med huvudpersonen. Det är nästan svårt att veta var jag ska börja för att lista det som fallerar i filmen. Till det uppenbara hör att den innehåller alltför lite dans för att göra skäl för titeln A Ballerina’s Tale. Den kunde vara sponsrad av den del av den medicinska världen som tar hand om svåra skador som drabbar dansare (och elitidrottare). Misty Copeland kämpade förvisso mot smärtsamma och komplicerade skador som kunde ha inneburit slutet för hennes karriär. Men ändå, så här mycket plats i filmen borde de inte få ta. Att den sedan inte riktigt kommer under skinnet på henne kan bero på ballerinans integritet eller ovilja att tala klartext om sådant som format henne utanför just dansvärlden – eller på dåligt psykologiskt filmiskt handlag.
Filmens speltid är 85 minuter och man kan tycka att en berättelse om en så märkvärdig kvinna som Misty Copeland borde kunna vara dubbelt så lång utan att någonsin upplevas som segdragen. A Ballerina’s Tale känns lång och vi får se alltför mycket av samma husfasader och rätt meningslösa och bokstavliga transportsträckor.
Misty Copeland är mer än ett fenomen. Hon är en historisk ballerina. Det är bara att hoppas att någon med bättre förmåga än upphovsmännen bakom A Ballerina’ s Tale får en chans att göra en bättre film – det har Misty Copeland gjort sig förtjänt av. Men: se filmen ändå, för ett antal lysande ögonblick där dansens magi och ballerinans storhet görs rättvisa!
För den som vill veta mer om henne, rekommenderas Misty Copelands självbiografiska bok Life in Motion: an unlikely ballerina (se Danstidningen 1/2015) och en stor mängd videobevis på nätet som visar hennes ovanliga utstrålning och förmåga.

Nancy Westman