Evig Kärlek

Kärleken till den omöjliga förälskelsen. Den är alltid något som går hem hos publiken, när Den Kongelige Ballet dansar John Neumeiers ballet Romeo og Julie (Romeo och Julia). Allt uppgår i en högre enhet i denna uttolkning av Shakespeares odödliga kärlekshistoria. Neumeiers narrativa koreografi, Prokofjevs dramatiska musik och Jürgen Roses enkla scenografi är ett formidabelt treklöver, som man aldrig tröttnar på att se. När Julia och Romeo för övrigt dansas av två unga skickliga dansare som Ida Praetorius och den nyutnämnda solisten Andreas Kaas, så kan det helt enkelt inte bli bättre, det är själva essensen av balettkonst.
Med Jürgen Roses arkitektoniska scenografi och fantastiska kostymer hamnar man i renässanstidens Verona. Det är, när ridån går upp och vi förs in på scenen för dramat, som om att träda in i en målning av Andrea Mantegna. Här presenteras först kyrkans man, Broder Lorenzo, gestaltad av Magnus Christofersen, som har en liten, men viktig roll. Han leker Gud och får dramat att eskalera, till det så berömda tragiska slutet i det mörka gravkapellet.
Neumeier gör via steg och rörelser handlingen inte bara tydlig och förståelig, men också poetisk, gripande och samtidigt skojig. Man kan inte undgå att smittas av Romeos ungdomliga glädje, när han med vännerna, Benvolio och Mercutio smyger sig in på festen hos familjen Capulet. Som uppspelta tuppkycklingar, som övermodigt flaxar med vingarna, rör de sig förväntansfullt runt Capulets hus. Benvolio och Mercutio dansas av Alexander Bozinoff och Sebastian Haynes, som bägge sprudlar av charm och käckhet, så att man bara måste heja på dem när de begår spratt.
Hur mycket lider man inte med Julie, när hennes föräldrar vill tvångsgifta henne med den förnäma Prins Paris. Vi forstår förstår hennes motsträvighet, vreda ögonkast och surmulna grimascher. Ida Praetorius är en stor dramatisk talang, hon lyckas med ett enkelt ögonkast förmedla Julies känslokomplex, så att det inte råder något tvivel om hur dåligt hon mår. Den kyliga och stränga Lady Capulet dansas eminent av Susanne Grinder, och vi lider med henne när hennes älskare Tybalt blir dräpt av Romeo. Hon drivs till randen av vansinne i sin sorg, något vi kan känna med hjälp av Prokofievs inciterande musik.
Romeo og Julie är en enormt välkänd historia, och John Neumeiers uppsättning har satts upp ett otal gånger, den har spelats inte mindre än 315 gånger på Det Kongelige Teater sedan Danmarkspremiären 1974. Ändå upplever man baletten som ny och fräsch. Som den riktiga klassiker baletten är finns det naturligtvis goda möjligheter att dra paralleller med nutiden, även till vår del av världen, där det fortfarande förekommer tvångsäktenskap, gängkriminalitet, familjefejder, och prästerligt oförstånd inför känslor.
Första gången vi får se Romeo ligger han i ett skumt valv och sover ruset av sig efter nattens utsvävningar, och när vi sen tar avsked av honom och hans julie är det som lik i gravkapellets djup mörker. Men vad som sker däremellan tycks vi i publiken aldrig kunna se oss mätta på. Det handlar väl om evig kärlek till just denna baletthistoria av Neumeier, Rose och Prokofjev.

Torben Kastrup