Besatt av rörelse

Det kanadensiska Compagnie Marie Chouinard ger fascinerande nytt liv till Henri Michauxs teckningar och dikter
Det är snart tjugo år sedan det världsberömda kanadensiska Compagnie Marie Chouinard för första gången gästspelade i Danmark. Sen dess har det Montreal-baserade kompaniet kommit tillbaka med många års mellanrum.Nu har man möjligheter att se det berömda kompaniet på Republique med två verk av den i dag 60-åriga Marie Chouinard, som i bägge sina verk sätter dansen i intressant dialog med andra medier.
Mest fascinerande är det stramt formade verket Henri Michaux: Mouvements från 2011, där tio dansare i svarta heltäckande dräkter fantasifullt transformerar tuschteckningar och dikter från boken Mouvements av den belgisk-franska konstnären och diktaren Henri Michaux till dans.
På scenens fondvägg ser vi den ena efter den andra av bokens 64 sidor med teckningar, som fungerar som ett koreografiskt partitur för dansarna. Både enskilt och i grupper gör de kroppsskulpturala imitationer av de svarta penseldragen som får ett förunderligt nytt liv via dynamiska rörelser, mimik och expressiva, djuriska läten. Hela tiden tillför Louis Duforts maskinella elektroniska musik en hög energi och puls till dansen, som avslutas med vilda stroboskopiska ljusglimtar, när kropparna – liksom vi hörde en dikt – är som besatt av rörelse.
I aftonens förste verk, Soft virtuosity, still humid, on the edge från 2015, går dansen i dialog med simultana videofilmer. Som en uppgörelse med tidens dyrkan av den perfekta kroppen ser vi de tio dansarna i imponerande konsekventa sneda, asymmetriska och deformerade gångarter och med starkt förvrängda ansiktsuttryck.
Såväl själva koreografin som videons närbilder fokuserar genom föreställningen på olika kroppsdelar. Vad vi tror vara en kär omfamning, när två dansare på en drejskiva sitter och omfamnar varandra som yin och yang, utvecklar sig snart till avvisande grimascher och tungräckning. Det finns massor av ångest, smärta, lidande och vanmakt i uttrycket i en mycket lång gruppsekvens i slow motion, som uppenbarligen är inspirerat av Bill Violas videokonst, men där vi nu upplever rörelser och små mimiska förändringar både live på scenen och genom videomediet.
Soft virtuosity, still humid, on the edge är på det hela taget fyllt med intressanta inslag, som avspeglar en imperfekt, grotesk och smärtsam värld. Men det lite för långa verket är inte så väl strukturerat som ”Henri Michaud: Mouvements”, som är värd all beundran.

Vibeke Wern