Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Om varelsers möten och samexistens

2016-02-24

Fakta:

Namn: Fablerna
Koreografi: Ossi Niskala
Regissör: Carolina Frände
Musik: Janne Tavares
Plats: Stadsteatern, Skärholmen
» http://kulturhusetstadsteatern.se

Ett allkonstverk och ett allåldersverk landar i Skärholmen så att fjädrarna yr och hundkäftarna dreglar. Klassiska djurfabler visar sig än en gång vara pålitligt grundmaterial och här knapras fablernas något förnumstiga moralkakor på nytt sätt.
De västerländska djufablerna handlar om hur starka djur möter svaga och svårbemästrade lägen uppstår, som kan tolkas till människospråk. Det slutar inte med att, som i folksagorna, en liten askepåt besegrar jätten. Här handlar det om att göra en realistisk bedömning av egen svaghet och motståndarens styrka. ”Döm ingenting efter skenet!” mässar fabeln. Eller snusförnuftigt: ”När storfolk slåss, kan småfolk intet bättre göra än hålla sig undan.”
Carolina Frände svingar ånyo ett trollspö över sin ensemble, som denna gång både dansar, sjunger, spelar musik och roller, och talar. Janne Tavares musik sträcker sig från punk till kantat och kletzmer och hela denna musikaliska och multikapabla septett drar fablerna till nya och roliga höjder. Och allvarliga – fablernas grymma och pragmatiska sidor viftas inte bort; lika sant som att en stor elefant kan vara livrädd för en mygga, lika sant är att det inte är någon bra idé att mopsa sig mot vargen om man är en killing, smartare lösningar finns.
Sömlöst glider dans och skådespel och sång i och ur varandra. Begreppen stor, liten och kön används kreativt: en slank skådespelerska får vara elefant, myggan spelas av gruppens störste man bärande ytterligare en person på axlarna.
Djurmaskerna är av gles ståltråd och genomsiktliga, på samma sätt som djuren i fablerna är lättgenomskådade bilder av människorna. Ibland levereras fabelns text parallellt med en spelad scen, ibland i efterskott – med pluralformer och svåra ord i behåll. De underbart fånigt snedsimmande krabborna får aldrig någon kommentar; men så får man ju också tänka själv på ett ovanligt kreativt vis om varelsers möten och samexistens.

Texten är tidigare publicerad i Expressen den 22 februari.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser