Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Kroppar i historiens kvarnar

2016-02-21

Fakta:

Namn: Körper
Koreografi: Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Ensemble: Kungliga Baletten, Stockholm
Plats: Kunglig Teatern, Stockholm
» http://www.operan.se

Ett skyltfönster? En altartavla? En monter på ett museum? Kropparna packas tätt i den fönsterliknande nischen i en stående svart vägg. Blanka ryggar, knotiga ben, ådror, bröstvårtor, knän, armbågar.
Vad är en människa? I Körper (kroppar) granskar Sasha Waltz människokroppen, mäter och synar den. Verket skapades år 2000 till invigningen av det nybyggda Judiska Museet i Berlin. Museets berättelser med föremål och minnen fick Sasha Waltz att i tanken transponera objekten till kroppar. Dansarnas kroppar med inga, eller nästan inga, kläder som travas på varandra leder också tankarna till Förintelsen, till krig och massdöd där individen berövas sin identitet och blivit endast kropp, blod, kött, ben. Hur mycket är en människa något annat och mer än sin kropp?
Det är ett rikt och sammansatt verk med många sekvenser och ständigt förnyade perspektiv. Ett stort, nästan sakralt allvar hindrar inte moment av ömhet, omsorg och också av humor. Två sammansatta personer vars ben och armar hamnar åt ”fel” håll blir en både lekfull och insiktsfull studie i människans sammansatthet. Varför inte tvärtom? Och hur lik ett mekano är inte en mänsklig lekamen om ryggradens kotor gestaltas av kaffefat som hålls som en kotpelare av många händer, sätts samman och tas isär. Sätts samman igen och tas isär.
Hans Peter Kuhns musik går från knappt förnimbart, avlägset brus till hotfullt muller och grandiost dån. De många scenerna med 13 precisa och väl sammanbyggda dansare växer till ett allmer tätt kollektiv, en enda kropp som består av många, där var och ens egen kropp blir som en del av något större.
Det är första gången som Körper sätts upp av ett annat danskompani än Waltz eget, Waltz & Guests, där hon dansar både med barn och nyanlända flyktingar. Körper är en modern klassiker från Pina Bauschs land, där dansmodernismen fick sin form under 1900-talet. Den har modet att tala om de högsta tingen inför skyddslös tunn hud; ingen som sett detta går utan tankar därifrån.

Texten är tidigare publicerad i Expressen Kulturen 20 feb.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser