Jerôme Bels verklighetskontakter

Med sitt senaste verk Tombe (Grav), på Parisoperan, visar Jerôme Bel att han fortfarande vid 52 års ålder är ett ”enfant terrible de la danse”. Eller kanske snarare ”non-dance”. Känd för sin förkärlek för att att utmana teaterns koder och konventioner, visar Bel upp tre duetter med en balettdansare och en icke-dansare. Inte precis någon lätt utmaning. För dagstidningen Libération, avslöjar koreografen att det inte var många av dansarna vid Parisoperans balett som hade lust att medverka i hans verk efter att de hade fått höra talas om det. Det var bara Grégory Gaillard, Sébastien Bertaud och den nyligen pensionerade stjärndansaren Benjamin Pech som hade lust att ge sig i kast med uppgiften.
I Bels arbeten brukar ofta frånvaron av dekor vara legio, men i Tomb går ridån upp inför dekoren till andra akten ur Giselle. In träder Grégory Gaillard med sin partner: Henda Traore, en snabbköpskassörska som bytt jobb till barnvakt, som tillsammans med publiken erbjuds en guidning av operan från scenen. Delar av dialogen ingår: Dessa lampor kallas för strålkastare, kulisserna kan skiftas eller tas bort och sittplatserna högst upp kallas ”le paradis” (Paradiset eller Himlen), vilket får Traore att svara : “Och orkesterns plats är alltså helvetet?” Efter cirka en kvarts prat, framför paret en mix av klubb dans och afrikansk dans till musik från hennes mobiltelefon.
Den andra duetten är en balettartad pas de deux. Sébastien Bertaud gör entre som den ångerfulle Albrecht som försöker få förlåtelse från en rullstolsburen Giselle. Partnetarbetet med Sandra Escudé, en utövare av ridsport som har studerat dana och förlorat ena benet i en olyckshändelse, är riktigt kusligt. Escudé rullar över scenen med expressiva armrörelser, Bertaud lyfter upp henne på det mest försiktiga sätt och erbjuder henne armen till stöd när hon balanserar på tåspetsen.
Den tredje duetten visas inte så som ursprungligen var tänkt. Benjamin Pech skulle ha haft Sylviane Milley med sig på scenen. Hon är en 84-årig balettoman som har varit en vanligt förekommande gäst på Palais Garnier under 60 års tid. På grund av att hon för tillfället råkar vara sjuk, får vi stället se en video av den senast filmade repetitionen mellan henne och Petch.
Bels verk kan mycket väl väcka mycket grundläggande frågor om inkludering och exklusivitet på Operan, och i dansvärlden över huvudtaget. Även om dessa osannolika möten på scenen, med en nykomling, en amatör och en gammal åskådare stundtals är otroligt gripande, så ger det 30 minuter långa verket väldigt lite. Tomb lockade fram lika delar bifall och burop. Det följdes av ett desto mer rogivande verk: Benjamin Millepied’s nya balett La Nuit s’achève (Det dagas) och Jerome Robbins’ Goldberg Variations.

Simona Gouchan