Obesvärat lyckliga steg

Det började med en rockgrupp hemma i Cannes, sen blev det mode och en utbildning i konst. Och så koreografi, och operaregi: Tannhäuser, till exempel.
En sann gränsryttare alltså, Rizzo, som ser ut att trotsa alla konstlivets fack. Ändå är det riktigt dansandes dans som bär D’àpres une histoire vraie (Efter en sann histoira).
Tio män: åtta som dansar, två som härskar över ett batteri trummor. Den ”sanna historien” är att Christian Rizzo själv såg en grupp män, vanliga män, dansa i Istanbul och med intryck därifrån gjorde sin koreografi.
Den ser ut att ”bara hända”, det ser inte koreograferat ut, men samdansandet är förvisso minutiöst. Männen i grå jeans och t-tröjor är yrkesdansare, men dansar med det obesvärat lyckliga steg som är typiskt för folkdans. Dans för att det är roligt, för att det är en mänsklig tradition på allvar och en delad erfarenhet, en gemenskap.
Flera steg är typiska för Främre Asien och Balkan, liksom fattningen som ibland ”uppstår” där dansarna håller varandra om axlarna, vilket möjliggör större täthet, precision, intrikat rytmik. Det är härligt att se och samspelet med allt från tystnad till stordån från två renommerade trummisar är fascinerande.
Lite monotoni ingår oftast i begreppet folkdans, det gör det hos Rizzo också. En helt enkönad ensemble blir ganska teknisk och lite spänningslös. Mina associationer dansar iväg till soldatliv och all världens stackars fotfolk som roat och roar sig mellan striderna med att dansa. Dans för att man lever, för att man ännu lever.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 6 feb

Margareta Sörenson