En flyktings inre kamp

Edhem Jesenkovic besitter en stark närvaro i sin nya bildrika soloperformance Republika om att vara flyktning.
”En gång flyktning, alltid flyktning”. Det sa en gammal man på ett asylcenter till Edhem Jesenkovic, när han var 15 år gammal och tillsammans med sin familj kom till Stockholm som flyktning från kriget i Bosnien-Hercegovina. Orden från den gamla mannen har följt honom sedan länge. Nu har den 38-årige Edhem Jesenkovic, som bor i Danmark och under en lång rad år har berikat den danska danslivet med sin starka och expressiva dans och koreografi, skapat ett högaktuellt solo, ”Republika”, om att vara flykting.
Medan Corpus’ och Sort/Hvids Uropa – En Asylballet som just nu spelas på Det Kongelige Teater, använder de asylsökandes mycket konkreta historier som sin utgångspunkt, visar solot Republika en personligt, men mer universell och abstrakt bild av känslorna förbundna med med att vara flykting och att behöva finna sig själv till rätta i nya omständigheter.
Redan från starten drar Edhem Jesenkovic alla blickar till sin uttrycksfulla kropp. Långsamt sänker han huvudet, innan han likt en traumatiserad varelse osäkert vacklar fram med en stirrande avlägsen blick, som om han skulle ge sig av på en oändlig vandring.
Med scenografins vita mursten konstruerar han en vägg, som om det vore ett nytt liv som byggs upp, eller en beskyddande mur runt ett nytt territorium. Han förskansar sig, intar avvaktande poser, och hoppar upp i en säng med fjädrande madrass, där han både kan drömma och gå in i tågresans monotona dunkande rytm.
Desperat går han utan att kunna bli av med sin rastlöshet runt, och med sin t-shirt nerdragen över huvudet förlorar han identitet och personlighet och agerar glimtvis fyrbent djur.
Edhem Jesenkovic har själv gjort den effektfulla elektronmusik, som blandas med realljud och röster av barn och vuxna, som både talar serbiska och svenska. Lite svårbegripligt i det för övrigt stramt utformade solot är ett inslag där vi i bakgrunden får höra om Arlanda flygplats och om taxibilar.
Men starkt är det, når Edhem Jesenkovic på scenen med stark närvarokänsla börjar prata på sitt modersmål om sin brinnande önskan att kommunicera och bli förstådd och såväl talar till samt beblandar sig med publiken..
Mycket symboliskt får har till slut oss alla att av de vita kuddar vi har suttit på att bygga en mur. En konkret mur till skydd mot de många kulturella och mentala barriärer som flyktingar stöter på.

Vibeke Wern