En flykting korsar sitt spår

Enbart iförd vita kalsonger står föreställningens enda medverkande, Edhem Jesenković, som en levende död alldeles vid ingången, när publiken går in i teaterrummet, som är litet, klaustrofobiskt och mörkt. Ett rum som Edhem Jesenković för övrigt bor i under hela spelperioden från den 3. till den 7 februari. Som en isolerad fånge i en fängelsecell utan fönster. Här är bara ett bord med ett par stolar och en säng med ett täcke, och under den kanske det gömmer sig en rumskamrat, så att han trots allt inte är helt isolerad, när föreställningen slutar efter mindre än en timme, och publiken och teknikerna har lämnat rummet.
Edhem Jesenković är själv flykting från Bosnien-Herzegovina. År 1993 flydde han tillsammans med sin familj till Sverige. Med detta faktum i åtanke kommer man ovillkorligen att tänka på Aksel Sandemoses boktitel En flyttning korsar sitt spår (1933). Att Edhem Jesenković själv har upplevt hur det är att vara flykting gör honom dock inte omedelbart till den bästa förmedlaren av flyktingskapet. Tvärtemot är det svårt att förstå vad han egentligen vill förmedla med sitt performance Republika. Vad är det han vill berätta när han med dröjande steg omständigt rör sig tvärs över golvet eller ligger hoppande på den mycket fjädrande sängen? Det är som om detta aktuella och dramatiska tema blir för internt och för privat och att mn inte tar hänsyn till publikens naturliga och uppenbara okunskap om ämnet. När han mållöst rör sig runt på scenen förstår man att han försöker få fotfäste på något nytt ställe där han råkat hamna med sitt främmande bagage. Och när han sätter sig mitt publiken och börjar tala sitt modersmål, som vi inte förstår ett dugg av, hur man kan ha det när man står utanför gemenskapen och dess språk. Och när han tar de sittdynor som vi i publiken sitter på och börjar bygga en mur som vi själva sen slutligen fortsätter att bygga vidare på, förstår vi slutligen nästan alltför tydligt hur lätt det byggs barriärer mellan människor. och vi förstår att han gärna vill komma i kontakt med männeskor, när han ställer sig och tittar publiken rakt in i ögonen – också på dem som av ren tristess har plockat fram sina mobiltelefoner.
Aksel Sandemoses litterära verk En flyttning korsar sitt spår handlar om förtryck, om småborgerlighetens stränga ramar och om trångsynthet. Ett tema som just nu dessvärre är alltför aktuellt i Danmark. när landet stänger sina gränser och många ser om sitt eget hus. En tid inskränkthet och självtillräcklighet. Edhem Jesenkovićs flyktning-tema är alltså skrämmande aktuellt. Det är både förståeligt och vällovligt när konstnärer vill fokusera på vad som är aktuellt för dagen och använda sina personliga erfarenheter för att dela dem med oss andra. Men iden med detta är alltför begränsad, när själva konstverket väger lika lätt som de dynor som publiken sitter på

Torben Kastrup