Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Melankolins mästare

2016-01-27

Fakta:

Namn: Shoot the Moon, Same Difference och Stop-Motion
Koreografi: Sol León och Paul Lightfoot
Musik: Philip Glass och Max Richter
Ensemble: Nederlands Dans Theater
Plats: Det Kongelige Teater – Gammel Scene
» http://www.kglteater.dk

Framstående dansare, gudomlig ljusdesign, suggestiv musik och tillhörande koreografi. Nederlands Dans Theater har gästdansat på Det Kongelige Teater med ett otroligt fint och spännande program bestående av tre mycket olikartade verk. Den konstnärlige ledaren Paul Lightfoot har utformat de tre verkens koreografi, scenografi och kostymer tillsammans med sin fru Sol León, medan Tom Bevoort står för ljusdesignen.
Likt en stor svängdörr med tre avdelningar roterer scenen rundt med tre vardagsrumsinteriörer. De tre rummen med stormönstrade tapeter på väggarna bebos av olika slags människor som antingen står varandra nära, eller känner varandra väldigt flyktigt. Kontakten mellem personerna på scenen verkar inte vara den den allra bästa. Det är som om personerna drömmer sig bort från den situation, som de befinner sig i. Kanske finner de sina drömmars mål bakom fönstren och dörrarna, som de längtansfullt och filosoferande tittar ut igenom. Det dryper längs väggarna av Melankoli i programmets vackra inledande verk, Shoot the Moon (2006).
Dansarnes repeterade rörelser äger rum till Philip Glass’ repetitiva Tirol Concerto för piano och orkester, medan scenen rör sig runt, runt från vardagsrum till vardagsrum och från den ena tablån till den andra. Publiken dras in i dessa filmiska tablåer, som även kryddas med livefilmning så att man även får se vad som sker utanför rummets fönster och dörrar. Dansen är narrativ och expressiv och stegen rör sig inte bara på golvet utan även uppåt de tapetserade väggarna….
I Same Difference (2007) är situationen med lös i kanterna och surrealistisk – som i en hysterisk film av Pedro Almodovar. Det finns bland annat en man som är klädd som en stolt svartklädd dam som stampar hårt i golvet likt en flamencodansare. Ev välskräddad businessman ropar ut sina stora frustrationer så högt att han överröstar Philip Glass’ musik. Det finns också en soldat som inte marscherar, utan tuffar fram med ytterst små steg. Verket Same Difference handlar om människans stora ego, som inte sällan hindrar en fruktbar kontakt människor emellan. Alla har alltför bråttom att markera sitt eget revir i sina förhållanden till varandra. Ljusdesignern Tom Bevoort skapar imponerande murar av ljus som dansarna kan förskansa sig bakom.. Same Difference är en underhållande performance, där dansarna får ropa, skrika och spela över likt dåliga kommediskådespelare.
Stop-Motion (2014) handlar om förvandlingar och transformationer. Det är en i det närmaste religiös upplevelse att uppleva verket till musik av Max Richter,det är som att genomgå en katarsis. Stundtals flödar scenen av ljus, stundtals är den mörk, och ibland står dansarna spikraka som gudar och strax rullar de runt som hundar i smutsen. De överraskande förvandlingarna är magiska. Sol León och Paul Lightfoot trollar med alla möjliga sceniska effekter utan att det leder till ansträngande eller irriterande effektsökeri. Det är tvärtom mycket behagligt att följa den här Fågel Fenix historien, som dessutom har en fantastisk videoscenografi med en rovfågel som långsamt lättar och sprider ut sina vingar och flyger bort i mökret. Stop-Motion är helt enkelt formidabel dansteater.

Man kan bara hoppas på att Nederlands Dans Theater snart kommer tillbaka med sina formidabla dansare och nyskapande koreografi.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser