Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Förtryckta kroppar överlever med dans

2016-01-27

Fakta:

Namn: Dansfilmerna Distant och Red Handkerchief
Koreografi: Leyla Toprak
Filmare: Leyla Toprak
Plats: Weld, Stockholm 26 januari
» http://www.weld.se/program/26-jan-filmkvall-och-konstnarssamtal-med-leyla-toprak-tr/sv/


Den kurdiska koreografen/dansaren och konstnären Leyla Topraks kortfilmer från 2015, “Distant” och “Red Handkerchief” berättar hur dansen hjälper människor under förtryck att både organisera sig och överleva. Weld bjöd in henne för filmvisning och samtal.

I Distant intervjuas tre kvinnor, YPG-krigare från Folkets försvarsenheter, i den syriska staden Kobane kort efter att den återtogs från Daesh av den kurdiska peshmerga-gerillan. Layla Toprak har valt att göra intervjuerna på dagtid, när kvinnorna sitter i ett sargat landskap och talar om sin identitet, om kärlek och om sitt uppror mot ett samhälle som förnekat kvinnans rätt i årtusenden. Det är när solen är uppe som de berättar om varför de valt att bli krigare och vad krig betyder för dem – och hur de krigar på sitt sätt.

“När vi hörde explosioner och Kalashnikovs höll vi varandras händer och dansade”, säger en av kvinnorna.

De är väl medvetna om att deras berättelse är en del av historien.

“Oavsett hur mycket du berättar saknas alltid någonting”, säger en annan kvinna. Hon är bandanaförsedd och håller ett stadigt grepp om sitt vapen.

På natten söker sig en ficklampa fram bland dessa ruiner och minnen och möter en kvinna i dans. Hon är barfota och bland fallna väggar, smutsiga skor och framrivna böcker cirklar hon till piano av Arvo Pärt. Hennes rygg böjer sig långt bak upprepade gånger. Leyla Toprak menar att kvinnan i mörkret berättar de fallna kvinnornas historia, de som inte är kvar och kan tala om den själv.
Den hårt bakåtböjda ryggen ska påminna oss om hur historien rätar ut vår ryggrad och backar upp oss. Att vi finns för att vi har en historia, även om den inte är synlig. Och precis som kvinnan fortsätter dansa även när lampan försvinner fortsätter livet och gamla som nya historier att vävas.

Leyla Toprak har koreograferat dansen i filmen. Hon har på grund av filmintresse och en skada som gör att hon inte dansar engagerat sig i filmmediet sedan en tid och pausat sin egen dans. Det är via filmen hon i dag diskuterar de politiska frågeställningar som är centrala i hennes konst.

Också i den andra (dokumentära) kortfilmen Red Handkerchief (2015) använder hon dansen som historiebärare med fokus på dess rituala och kollektivistiska egenskaper.
Här går hon tillbaka till folkdansen och dess sammanhållande kraft. Vi får följa fem kurder som i 20-års åldern fängslats och suttit uppemot 25 år. I dag är de upptagna, moderna människor ute i samhället och har svårt att få tid att ses för att filma slutscenen när de dansar ”Govend”, den kurdiska kollektiva folkdansen som fick dem att överleva fängelsetiden. I filmen berättar de om hur de överlevde misshandel och tortyr med dansens hjälp. Leyla Toprak menar att det inte är något nytt i sig och att människan precis som naturen är i ständig rörelse och att vi kommunicerar genom rörelsen.
“Skulle vi ställa oss upp och hoppa nu skulle det hända något inom oss”, säger hon och hänvisar till det positiva hormonpåslaget som rörelse ger. Det ser vi när ledaren för govend-dansen viftar med den röda näsduken (en symbol för socialism). Att de fem tidigare förtryckta och fängslade människorna dansar och följer varandra fritt vid Tigris strand. Och det enda vi hör är fåglarnas, vattnets och stenarnas ljud. Precis som de föreställde sig att deras kroppar var i fängelset – utan gränser.

Under 2016 visar Leyla Toprak filmen Distant vid Minimalen i Trondheim www.minimalen.com/sider/en.php Norge (27-31 januari) Clermont-Ferrand International Short Film Festival www.clermont-filmfest.com
(5-13 februari)

Se även www.weld.se/program/26-jan-filmkvall-och-konstnarssamtal-med-leyla-toprak-tr/sv/

Anita Emthén

Fler Recensioner

Annonser