Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En svart Eldfågel

2016-01-19

Fakta:

Namn: Stravinskijs Ildfuglen (Stravinskijs Elfågeln)
Koreografi: Tim Rushton
Regissör: Martin Tulinius
Musik: Igor Stravinskij, Orkester: Copenhagen Phil
Ensemble: Dansk Danseteater
Plats: Republique (til och med 23 januari, därefter går den på turné.)
» http://republique.dk

Säger man Ildfuglen (Eldfågeln), tänker man också på Igor Stravinskijs dramatiska och bildskapande musik. I teater Republiques uppsättning av den balett som Michel Fokin skapade koreografi till år 1910 är orkestern Copenhagen Phil med på själva scenen och spelar Stravinskijs fantastiska musik. Det hör dessvärre till ovanligheterna att kunna ha live-musik med 70 musiker till en modern dansföreställning. Symfoniorkestern under Stefan Asburys ledning tillför ett stort plus till denna moderna tolkning av den ryska sagan om Eldfågeln. Däremot passar sällan ordrikt skådespel ihop med dans. Det gör det heller inte i detta fall, när skådespelaren Jens Jørn Spottag spelar Igor Stravinskij, som berättar om baletten Le Sacre du printemps (1913), som Igor Stravinskij även skrev musiken till. Men ska man verkligen ha en prolog som nästan uteslutande handlar om Le Sacre du printemps till Eldfågeln? Och vad är meningen med att framställa Igor Stravinskij somen gammal bortkommer clown, som river fram skrynkliga notblad ur sin rock? Prologen är varken informativ eller underhållande och man sitter bara och väntar på att den dansande Eldfågeln ska dyka upp. Men när den äntligen gör det är den varken ljus eller glödande varm. Sotsvart avsvedd är hon istället. Meningen är väl att hon ska se ut som en punkare. Kanske lite i stil med den coola Lisbeth Salander i Stig Larssons deckare. Hon är alltså en trendig och modern hjältinna, och helt i avsaknad av något fågelaktigt. Elena Martinez Ibar dansar denna anti-fågel, mens Joe George dansar en ung man, för här finns heller inte någon prins Ivan. Och prinsessan, som den unga mannen är betagen av har blivit till en förtryckt flicka, dansad av Lucia Pasquini, mens den onda trollkarlen istället är en hemsk tyrann, skickligt och demoniskt dansad av den alltid så formidable Alessandro Sousa Perira. När Alessandro Sousa Perira med ondskefull blicksmyger sig på sina offer och går till angrepp ligger det spänning och drama i luften, och äntligen händer det något i den annars så tama och tråkiga tolkningen av den gamlöa folksagan. Alessandro Sousa Perira är briljant som djävulsk tyrann, han är en inkarnation av mörkrets värsta krafter.
Scenografien af Johan Kølkjær består av video-design på stora mobila skärmar och på dessa skärmar har man borrat fast en slags handtag som dansarna kan svinga sig runt i, på så sätt får videofilmen en tredimensionell karaktär. Men detta scenografiska grepp hämmar dansarnas rörelser och hela verkets flow och energi. Av och till är det nästan som om, det alls inte dansas till Igor Stravinskijs dynamiska och färgstarka musik. Dansen blir liksom otydlig i Jacob Bjerregaards konstant dunkla och trista ljus. Däremot är det livemusikens kraft som skapar de starkaste bilderna i denna fågellösa version av Eldfågeln på Republique.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser