Cirkusflickan hittar hem i konsten

I fonden trängs några husfasader. Ovanför finns en mörk, stjärnbeströdd himmel. Snön faller och det är kallt i Sundsvall vintern 1889.
En flicka voltar in på scenen från sidan. Det är den föräldralösa Signe, spelad av nycirkusartisten Rebecca Seward. Hon sjunger en sång om snö, reser sig och klättrar upp för husfasaden.
Idén till de fria grupperna Teater Soja och Cirkus Elviras gemensamma föreställning Cirkusflickan är tilldragande i sin enkelhet: En föräldralös, fattig flicka kommer till Sundsvall ett år efter den stora stadsbranden. Där möter hon cirkuskonsten i form av ett turnerande cirkussällskap och hennes liv förändras.
Signe letar efter sin morbror, spelad av Jan Boholm, men han visar sig vara en norrländsk version av Fagin i Dickens Oliver Twist eller Peachum i Brechts Tolvskillingsoperan, en ful figur som utnyttjar barn till att stjäla och tigga.
Till Sundsvall kommer också Cirkus Hilarius. Signes möte med cirkusen gestaltas i en drömsk scen fylld av lockelser. Hon jagas samtidigt av barnhemmets välgörarinna, överklassdamen fru Björk (Kerstin Blomqvist) och barnhemsföreståndaren von Bödeln (Hans Thörn). Mellan dessa två poler, cirkusen och barnhemmet, utspelar sig handlingen. Människors möten sker i återkommande krogscener, på stadens kalla gator eller någonstans på hustaken. Ann Jerbos fantasieggande scenografi tillsammans med cirkusartisternas akrobatiska förmågor möjliggör spel på flera olika nivåer.
I den här sagan blir konsten, i form av cirkus, människans räddning och överlevnad i en hård värld. Föreställningen är vacker, känslostark och smårolig, även om den störs av väl många putslustigheter. Hänvisningarna till nutidsfenomen som tiggeri och ensamkommande flyktingbarn känns också övertydliga.
Rebecca Seward överraskar med en säker och varm tolkning av den övergivna Signe. Hon kommunicerar med sin kropp men har också en röst och ett ansikte som bär starka uttryck. Överraskar med en personlig rolltolkning gör även Manuel Bojén som hennes olycksbroder Gabriel.
Märkligt nog är det cirkusartisterna i föreställningen som skapar de mest levande rollgestalterna, medan teaterskådespelarna ofta håller sig till, i och för sig roliga, klichéer och stereotyper. Likaså är det cirkusinslagen som ger känslomässigt djup och substans åt berättelsen.
I den 24 personer starka ensemblen ingår förutom skådespelare och cirkusartister även lokala teater- och cirkusamatörer.

Karin Kämsby