Samvaron sedd underifrån

Scenrummet i vitt kakel och några gröna stolsitsar (varav en trasig) fastsatta i väggen liknar ett väntrum på Bahnhof Zoo i centrala Berlin.
En manlig dansare i orangefärgade byxor, grå skjorta och svart jacka hänger mot väggen, snubblar och flaxar ut över golvet, snabbt hit och dit, och så tillbaka in i väggen. De andra följer hans rörelser sittande på stolarna med hängande kroppar och huvuden, som för att dela hans perspektiv, underifrån.
Snabba kast, kortkorta scener där dansarna rör sig i solo, duett eller trio med tonvikt på drastiska utspel med medvetet ”osköna” rörelser, mellan lek och allvar i denna egensinniga föreställning. En kvinnlig dansare talar om att hon skall visa för oss i publiken hur hon hade sex, första gången. Sen kastar hon sig ner på scengolvet och ligger blickstilla, en mycket lång stund (publiken skrattar aningen förvånat). Två par dansar tango, varav ett där mannen har huvudet i magen på sin partner, i en burlesk medvetet barnsligt ”ful” dansstil. Den andre manlige dansaren sliter plötsligt av sig sin ytterrock, börjar slå den i golvet och skapar ett rytminstrument av sitt plagg. Alla de andra följer efter, en ljudmatta av sällan skådat slag far genom luften, blir till en mix av viss frustration parat med glad upprorskänsla. Dansarna drar över scenen som en grupp, blir till en enda kropp tillsammans, månne i en längtan, Sehnsucht, efter gemenskap, eller som en del av ett anarkistiskt uppror (som i Delacroix berömda revolutionsmålning) mot konvention och tradition.
Under hela föreställningen ackompanjerar geniale flamländske dragspelaren Philippe Thuriot på accordeon, ett instrument med större möjlighet (än traditionellt dragspel) till melodiösa, personliga utspel, klassiskt magnifikt eller med skärande vibrato, som förhöjer intensiteten i Sehnsucht limited edition i sitt pendlande mellan många olika känslolägen.
I en speciell sekvens spelar Philippe Thuriot Bachs Goldbergvariationer inför en grupp Tai-Chi-dansare som tillsammans med Tanzmaiz dansare som får liksom en egen plattform och stil i föreställningen (en känsla av närvaro som påminner om Goldbergvariationerna i regi av Ingmar Bergman med Erland Josephson på scen). Magnifik musik som drar ut vassa sorgsna toner i skärningspunkten mellan vardagsliv och avgörande ögonblick i den Sehnsucht/ Längtan, nostalgi, önskan- om att kanske äntligen – få koll på meningen med livet.

Ingela Brovik 2016-01-11

Ingela Brovik