Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

James vinner allas hjärtan

2016-01-12

Fakta:

Namn: Sylfiden respektive Tema och Variationer
Koreografi: Bournonville respektive Petipa
Regissör: Judith Fugate
Musik: H.S. Løvenskjold. respektive P.Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater Gammel Scene ved Kongens Nytorv
» https://kglteater.dk

Den Kongelige Ballet startar den nya säsongen med Nikolaj Hübbes omdiskuterade iscensättning av den danska nationalballeten, Sylfiden (1836) av August Bournonville. I Hübbes nytolkning från 2014 dansas hexan Madge istället av en man, som verkar tillhöra en helt annan klass – kanske även en helt annan nationalitet än den skotska. Kanske är han engelsman? Han bär i alla fall inte kilt som de andra herrarna i baletten, som ju äger rum i Skottland. Eller så är kanske denna märkliga karaktär en inkarnation av döden eller ödet? Den dramaturgiska idén med mannen är ganska oklar. Är han kanske förälskad i James? Slutligen ger denna diaboliska herre i alla fall James en dödlig kyss. Om man kan acceptera denna haltande dramaturgi kring den nyuppfunna personen, är Nikolaj Hübbes nytolkning av Sylfiden en spännande upplevelse. Särskilt genom att scenograf Bente Lykke Møller har avlägsnat den nationalromantiska scenografin och ersatt den med ett abstrakt svart rum i första akten och ett vitt i den andra akten. Denna svartvita scenografi står för de två världar som James lever i: den mörka vardagliga världen och den ljusa drömvärlden som motsvarar romantikens dualism mellan idéernas och fenomenens världar. Kanske är scenen lite väl mörk i första akten vilket gör det svårt att uppfatta Bournonvilles fina stegfraser, men i gengäld är allt enormt synligt i den andra akten där även golvet är vitt.
Även om verkets titel är Sylfiden, och själva titelrollen vid nypremiären dansades av Amy Watson, så var det ändå James dansad av Gregory Dean, som fick all uppmärksamhet. Med sin ranka kropp och sitt blonda hår liknar han en ung Erik Bruhn. Hans teknik är säker och med sin distinkta mimik tar han med publiken på en gripande rutschebane-tur i känslornas värld. James rival, Gurn, brukar annars att vara en något irriterande och svartsjuk karaktär, men Andreas Kaas lyckas verkligen att skapa en intressant gestalt av sin biroll. Han dansar en uppoffrande, förälskad ung man, som inte kan dölja sina känslor för Effy och gör allt för att hon inte ska bli ledsen och sårad av James. Effy dansas fint och med glimten i ögat av Kizzy Matiakis, hon är inte så rigid och jordbunden, utan vågar sig också på att flörta med den insisterande Gurn.

Programmets final utgörs av Tema og variationer (1947) av George Balanchine. Balletten somär en hyllning till koreografen Marius Petipa och kompositören Pjotr Tjajkovskij och den dansas till sista satsen av Tjajkovskijs tredje orkestersvit. Det är lite av en överdådig gräddtårtsbalett – en stilövning i grundläggande steg som upprepas och varieras – på samma sätt som det musikaliska temat. J’aime Crandall dansar solodam, medan soloherren dansas av kårdansaren Jón Axel Fransson, som förmodligen snart kommer att flyttas upp bland solisterna. Paret gör det hela mycket fint nästan hela vägen men lite smärre problem och en viss efterföljande osäkerhet gör att George Balanchines gräddtårta rasar ihop. Dessutom är insatserna av själva kåren mycket ojämna när det gäller höjd och timing. Så det samlade intrycket av baletten är att det inte råder den glasklara skärpa, som det annars brukar kunna göra i Balanchines koreografi. Men allra värst är nog Annette Nørgaards kostymer och Thomas Bek Jensens ljusdesign, som får de fina ballerinorna att se runda och till och med tjocka ut, vilket de naturligtvis inte är. Men elegansen fördunstad från Tema og variationer, så blev det istället Gregory Deans väldansade porträtt av James – som stod för det starkast lysande intrycket vid ridåfallet.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser