Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 oktober 2020

Mats Ek i ny tappning

2016-01-09

Fakta:

Namn: From Black to Blue
Koreografi: Mats Ek
Musik: Henryck M. Gorecki, Arvo Pärt, och Albinoni
Plats: Théâtre de Champs Elysées, Paris 6-10 januari
» http://www.theatrechampselysees.fr/en/the-season/danse/from-black-to-blue-1?parentTypeSlug=danse

Att se äldre verk av Mats Ek i ny skepnad är alltid en överraskning. Även om man börjar vänja sig efter många uppsättningar, nya och gamla, för världens operahus och en delvis annan typ av dansare än de som länge präglade det ekska rörelsespråket.
Men idag är också många ensembler vid operahus ”alldansande”, dansarna tränar klassiskt men på scenen dansar de mestadels modernt eller samtida. Hon var svart dansad av Semperopers balettensemble från Dresden är också utan minsta vank. Verket skapades 1994 och har satts upp av andra kompanier efter Cullberg, men åtminstone som svensk kan man lägga märke till det o-cullbergska, en mer tväreuropeisk stil, som också passar Eks verk väl. Eller kommit att göra det med tiden? ”Hon var svart” är både abstrakt och en konkret familje- och parbildningsstudie, drömspelslik. Den har bitvis högt tempo, men också stora krav på tolkning och utrrycksfullhet från dansarna. Goreckis musik är befriande och lustfylld och särskilt de manliga dansarna flyger i sina roliga rörelseroller som skapar bilder av stress, arbete, tidspress och livspussel.
From Black till Blue omfattar tre Ek-verk och är tänkt att turnera vidare i världen med början i Berlin senare i vår. Det andra verket i programmet är Solo för 2, dansat av Dorothée Delabie från operan i Lyon och Oscar Salomonsson från Stockholms-operan. Originalverket var en produktion för SVT och hette Rök, det skapades för Sylvie Guillem och Niklas Ek. Senare, 1996, gjordes en version för scenen, Solo för 2, som har dansats av flera olika dansare. Delabie och Salomonsson har ett yngre uttryck än Guillem-Ek hade, trots att deras biologiska ålder inte är så långt ifrån varandra. De ser ut som vilsna barn i sina försök att nå varandra, något de bara lyckas med helt flyktigt. Dansen är aningen mer subtil och liksom sprödare, även om Dalbie snyter sig i klänningsfållen lika drastiskt som Guillem gjorde. Till Pärts oändligt vemodiga musik är det en längtans dikt som klämmer till i hjärtat.
Yxa, Mats Eks senaste verk heter på franska Hâche och dansas här i Paris av Ana Laguna och Yvan Auzeley, de två dansare som genom åren betytt mest som kroppsliga medskapare av Eks koreografiska gärning. Nu är de båda vackert grånade, kropparna har stillnat en aning. Yxhuggen dångar till Albinonis Adaggio i Fläskkvartettens tolkning. Han hugger och hugger, hon försöker nå honom på olika sätt. Som så ofta hos Ek en studie i tvåsamhetens många dilemmor: tvåsamheten, kärleken men också arbetet, slitaget, stumheten. Och så igen och slutligen gemenskapen: hon bär yxan och han den huggna veden ut från scenen.
Jublet i applådtacket vet ingen gräns, särskilt när Mats Ek står på scenen tillsammans med Ana Laguna och Yvan Auzeley. ”En mästares adjö” får man väl översätta programmets undertitel till: Les adieux d’un Géant. Men i Paris är Mats Ek en jätte.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser