Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

I Danstidningen 6/2015 frågar vi oss: Varför inte tvärtom?

2015-12-11

Vad handlar egentligen kvalitet om när det gäller scenkonst? Är det fysisk förmåga eller erfarenhet? Svaret är väl både och, men hittills har de äldre och mognare scenkonstnärerna mestadels varit chanslösa. Det är ungefär som när korta manliga balettdansare alltid ska vara narrar, katter eller bovar och aldrig får vara prinsar. Eller den som har fel hudfärg inte får vara prima ballerina, eller hamna i en utmanande situation på en teateraffisch? Kort sagt: konvenansen regerar.
Dansaren Charlotta Övferholm beslöt sig för att organisera en dansfestival där mognad sågs som en kvalitet.
Även den form av scenkonst som sägs vara våghalsigt och transdisciplinärt odisciplinerad kan hamna på alltför bekvämt upptrampade stigar. Trots alla fraser om gränsöverskridande och nyskapande, har numera många nycirkusgrupper blivit kopior av varandras svettiga testosteroncirkus. De som en gång utmanade den traditionella cirkusens falskt glittrande fasader med smutsiga och bensindoftande dödsföraktande stunts, har fått annorlunda utmaningar. På cirkusfestivalen i Sydfranska staden Auch överraskade den unga gruppen kvinnliga akrobater Kompani Bekkerell med en satir över denna numera förlegade stil. Föreställningen Bestias med smarta fåglar och hästar blev det stora samtalsämnet för cirkusbranschens speciella festival Circa i Auch.
Om en sällsam symbios, där tillit är en viktig ingrediens, handlar artikeln om Mira Leonard och Esmeralda Nikolajeff. Parakrobaterna har växt upp och utbildat sig tillsammans, tränar och arbetar dagligen tillsammans och till slut har de nästan växt ihop.
Inom klassisk balett – men inte bara där – finns experter som anser sig veta vilken som är den enda sanna vägen. Men en titt på bilder från originaluppsättningar borde få dem att undra: hur kunde ibland rätt så satta ballerinor, insnörda i midjan, egentligen ha rört sig på scenen? Det får vi kanske aldrig riktigt veta, men Alexej Ratmanskij har närmat sig deras stil i sin nya rekonstruktion av Törnrosa, som i höstas fick premiär på La Scala.
Vem är det som säger att de viktigaste dansmetropolerna skulle vara Paris, Berlin, London eller New York? Danstidningen rapporterar från Hammerfest och Skellefteå som båda har mycket att erbjuda.
Snart får Kungliga Balettens dansare utmana både sig själva och publiken i Sasha Waltz Körper. Det är ett stort förtroende den världsberömda koreografen nu visar detta svenska kompani, som blir först i världen med att spela Körper efter Sasha Waltz eget kompani.
En annorlunda mäld försöker också Anne Teresa De Keersmaeker uppnå, antingen hon blandar sina dansare och musiker i en annorlunda arkitektur för bättre samverkan mellan musik, dans och geometri, eller om hon själv dansar ihop med en annan koreograf och inbördes överför erfarenheter. I februari nästa år dansar hon och koreografen Boris Charmatz Partita 2 på Dansens Hus i Stockholm.

Fler Nyheter

Annonser