Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Fullmatade föreställningskvällar på MDT-festival

2015-12-10

Fakta:

Namn: Yet another fine selection med föreställningarna Donnie, Jerk, the radioplay, Spotted och I Apologize
Koreografi: Ofelia Jarl Ortega, Margrét Sara Guojónsdóttir, Jean-Luc Verna, Gisèle Vienne & Peter Rehberg
Plats: MDT Stockholm
» http://mdtsthlm.se/artists/

En av de föreställningar som bjöds på under MDTs festival Yet another fine selection var Donnie av koreografen Ofelia Jarl Ortega. Även Jerk, the radioplay, Spotted och I Apologize spelades.
Donnie börjar med att det är lite rökig dis i rummet och det spelas synthmusik när publiken går och sätter sig på stolar och sittbräden längs med ena sidan av rummet. Samtidigt som detta sker springer en av de tre dansartjejer som är på ”scenen” runt. En annan står helt stilla och tittar tomt ut mot publiken. Den tredje tjejen rör på sig men står kvar på samma plats med fötterna hela tiden. Det visar hur man kan röra sig i rummet på olika sätt. Snabbt, långsamt och stilla.
Dansarna kommer in i olika tempon och farter vart efter tiden går. Stundom dansar de några steg tillsammans och så återgår de till, Snabb, långsam, stilla.
När belysningen släckts i taket skiftar trålkastarna från gult till blått vilket ger en trivsam känsla.
Man vill med föreställningen väcka lust, attraktion och destruktivitet med sina kroppar. Extas tillsammans. Självbiografiska berättelser men inte om dem själva utan skapa ett lesbiskt kontinuum
De tre dansarna, Ofelia Jarl Ortega, Alexandra Tveit och Zinzi Buchanan får hjälp av den kvinnliga musikern, Siri Jennefelt som står bakom sin synth i ena hörnet, hon kommer fram med ett stränginstrument och de alla börjar sjunga. De framför en sång även en gång till längre fram i föreställningen uppe i ena hörnet ”the child, she has no family”.
Det förmedlas mycket energi och styrka genom verket. Det kan vara återhållsamt eller explodera ut i rörelser och kast. Det hela blir till extas mellan dansarna, precis vad de vill förmedla.
Koreografen Ofelia Jarl Ortega föddes 1990 och växte upp i Malmö. Hon är nu mest bosatt i Stockholm efter att hon tog en MA i koreografi på DOCH i Stockholm.

Nästa föreställning som ges är Spotted av Margrét Sara Guojónsdóttir. Hon står på ensam på MDT;s stora scen i mörker när publiken kommer in. När alla släppts in ser man att hon bara har ett linne på sig och ett par trosor. Hon håller en pet-flaska med vatten slappt i handen. Långsamt som i slow motion lyfter hon flaskan till munnen och dricker djupa klunkar av vattnet, och låter sakta handen åter falla tillbaka till utgångsläge igen. Detta sker några gånger tills hon tappar kontrollen och låter resterande vatten rinna ner på golvet. Hon glider lite på knäskålarna, vilket nu går på det våta golvet och rör sig sedan sakta ner mot det stora röda draperiet som hänger längs med hela scenen. Hon drar till och ena änden öppnas och en naken kvinna blir synlig. Kvinnan rör sig extremt långsamt mot publiken och kryper sen ihop, och rullar in sig i sig själv. Margrét som då är kvar vid det röda draperiet står på alla fyra och kissar på scenen. Så förenas de två och det är slut.
Stycket är cirka 40 minuter långt vilket känns lagom. Man hinner aldrig tröttna vilket man skulle gjort om det vore längre då det egentligen inte händer mycket alls. Och visst är det chockerande med en naken kvinna och att Margrét kissar på scenen men det går hem i den långsamma fart som föreställningen har.

Jerk, the radioplay utspelar sig i Audiorama som ligger i samma byggnad som MDT. Det är ett specialdesignat akustiskt rum med 21 högtalare från golv till tak.
Alla sitter i ringar inne i rummet och det som showen handlar om är seriemördaren Dean Corll som med hjälp av tonåringarna David Brooks och Wayne Henley, dödade mer än 20 pojkar i delstaten Texas under mitten av 70- talet. I showen hör man hur Davis Brooks avtjänar sitt livstidsstraff in fängelse och hur han lär sig att använda dockor. Han har skrivet en föreställning där han använder dockornas inre liv för att rekonstruera morden han och Dean Corll begått. Och man får följa med i dockornas inre liv och följa hur de upplever olika situationer.

Festivalens sista evenemang är det franska bandet I Apologize Det är ihopsatt av tre visuella artister. Sångaren Jean Luc Verna som bland annat är fotograf och skulptör, slagverkaren Julien Tibera som är målare och Gauthier Tassart som är keyboardist och specialist på magiska ritualer. Jean Luc Verna sjunger med sin djupa stämma som ekar i hela lokalen och Julien Tibera trummar så det dånar. Det låter bra.

Jonas Lindman

Fler Recensioner

Annonser