Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Interaktionspjäs i kejserligt format

2015-12-06

Fakta:

Namn: Satans demokrati
Koreografi: Jimmy Meurling,
Regissör: Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling,
Ensemble: 150 aktörer och konstnärer på 3500 m2 fördelade på 150 rum.
Plats: Kontorshus på Sickla Industriväg 6 i Nacka, en förort till Stockholm.
» http://www.satansdemokrati.se/

Installation, performance, teater och dans möts i ett jätteprojekt med 150 inblandade personer, minst, denna höst i Stockholm i ett övergivet kontorskomplex i Nacka, strax öster om staden. Varför inte något liknande och lika omfattande gjorts tidigare, som i många andra större städer, kan man grubbla över. Kanske frifräsiga teatrar som TUR-teatern i Kärrtorp eller Moment:teater i Gubbängen svarat mot behovet, och de riktigt stora institutionerna har inte sedan anti-kärnkraftsstridernas dagar skakat om ett helt stort teaterhus som Dramaten.
I denna ”vandrings-installation” känns tydlig inspiration från event-teater som Enskedespelet eller interaktiva Barnens Underjordiska Scen, båda i Stockholm, eller kanske, för den delen, från nycirkusens tassemarker. Utgångspunkt för Satans demokrati är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, men fast jag både läst den och sett den iscensättas flera gånger, är det denna gång svårt att uppfatta annat än små skärvor av denna mästerliga och fruktansvärda och roliga satir över sovjetsamhällets och livets absurdism. Kreatörerna har fogat ihop romanen med Anna Politkovskajas öde, och ett obehagligt ”folkets parti” kommer med olika påbud i högtalare i lokalerna, fejkar val och för bort misshagliga personer. Referenserna till Sverigedemokraterna och en skräckvision för framtiden blir i en svensk kontext tydligare än till det totalitära Sovjet, misstänkt likt nuvarande Ryssland i vissa avseenden.
Arkitekturstudenter står för de många installationerna i smårum på flera våningar i huset, fantastiska rum, vidriga rum, vanliga rum, sagorum. Där kan man ströva i sakta mak, då och då dyker en rollfigur upp, men jag får aldrig se något skådespelande ute i installationerna, men väl i några större lokaler som en konferenssal och ett stort allrum. Alla i publiken bär mask, utom då man mellanlandar i baren; vita tygmasker med svartkantade ögon och gapande mun som i Pink Floyds film The Wall. Vi blir till en scenografi som gestaltar det stumt häpna och kanske lättmanipulerade folket.
Koreografin av Jimmy Meurling, med mim och teaterkoreografi i bagaget, är till stor del en samordning av transporter: ett tjugotal skådespelare/dansare ska ut och in i ett rum, en mindre grupp ska göra en pjäsliknande pjäs i pjäsen. De beigeklädda roller som föreställer Folkets parti-funktionärer är en slags styvnackade representanter för den goda ordningen, och det mest dansant egna som jag ser under kvällen är deras skrivbordsbalett med dansande skrivbordslampor som svänger så graciöst, men disciplinerat, i dansen. Det är en fin och nyanserad bild av byråkrati som struktur på ett oväntat sätt. Också i den avslutande karnevalsliknande stora akten där Margarita avrättas men återuppstår finns en del dans – men rummet är trångt och showdansandet vinner. Just i denna final verkar Alice i underlandet vara mer på tapeten än Mästaren och Margarita med udda figurer, kaninöron och en mängd trådar som, i alla fall jag, har svårt att knyta ihop.
En kritikerkollega kallade uppsättningen ”kejsartokig” och kanske det inte är så dumt. Den är kreativ, men också prinicipfast icke-linjär; den som ”bara” tittar får det inte lätt att orientera sig.
Men att ströva genom en så stor mängd rum som alla rymmer sin berättelse, kejsartokig eller kafkasvart, är en upplevelse som sent ska glömmas. Den gråsprejade sjuhusmatsalen, det helt, helt vita vardagsrummet, sovrummet med växande, droppande väggar…..Kanske är Satans Demokrati mest gripande för att den blivit av och äntligen landade i Stockholm.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser