Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 oktober 2020

Extas mellan dadaism och punk

2015-12-03

Fakta:

Namn: Donnie
Koreografi: Ofelia Jarl Ortega i samarbete med Alexandra Tveit och Zinzi Buchanan
Musik: Musik & ljudeffekter: Siri Jennefeldt
Ensemble: Dansare/performers: Ofelia Jarl Ortega, Alexandra Tveit, Zinzi Bucharan, Siri Jennefeldt
Plats: Dansstationen i Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Donnie är en bastard av lust. Vårt något, våra egna kroppars attraktion och destruktion. Extas tillsammans,
ett lesbiskt kontinuum, källarfukt och kyla, (syster)skap av synthar. Självbiografiska berättelser, men inte
om oss. Väldigt mycket fiktion. Ett runt omkring av redan kända, irrelevanta och delvis grova, strategiska och intuitiva metoder att leva groteskt, väldigt coolt, estetiskt.”
Ett citat ur den programförklaring som gruppen bakom föreställningen Donnie skrivit inför urpremiären på Dansstationen i Malmö (1-2 december) som erinrar om klassisk dadaism, att med kulturella medel, speciellt poesi och dans göra uppror mot konventioner, normer och vad som traditionellt förväntas av ett konstverk. I det avseendet går Donnie på tvärs mot det förväntade då de tre dansarna Ofelia Jarl Ortega, Alexandra Tveit, Zinzi Bucharan tar plats på Dansstationens scen tillsammans med Siri Jennefeldt som ansvarar för synth, musik på stränginstrument och andra ljudinstallationer.Enligt Donnie Dictionary dansas ”Vamp(ire)dance, rituellt baserad på ett speciellt sinnestillstånd som förflyttar dansaren i en riktning för att sedan dra sig tillbaka, hålla tillbaka exploatering. Därefter framåtrörelse, driven av lust, och tillbaka. På Dansstationens scen i antingen vitt ljus med lätt dis av neonrök, eller mörker med enstaka strålkastare skapas en medveten monotoni, där de tre dansarna rör sig framåt-bakåt, uppåt-nedåt, som om de har en osynlig tyngd över sina kroppar
En tyngd som bryts av åtbörder som visar längtan efter fysisk kontakt, lust, attraktion som uttrycks med ibland öppet erotiskt lekfullhet och utagerande, i tvära kast. Alltmedan mixen av synthmusik och maskinljud ökar till en allt högre ljudnivå som skapar känsla av desperation i de tre dansarnas uttryck, mellan lust och längtan, som var och en uttrycker på sitt eget sätt. Stämningen bryts av samling kring ett stränginstrument vid scenkanten med gemensam sång och musik, starkt, med sin touch av folkmusik. Nästa gång de samlas sjunger de en sång om ” the child, she has no family” i scenens bortre hörn, innan mörkret åter faller och de dansar på smala strålar av ljus över scengolvet i Merzedes Sturm-Lies dramatiska scenrum/ljusdesign.
Koreografen Ofelia Jarl Ortega arbetar ofta med olika idéer om sårbarhet med kollektivet som utgångspunkt, här i ”Donnie” varieras den sårbara, ensamma kvinnan med längtan efter sex, i konfrontation med det ständigt skiftande kollektivet , en annorlunda föreställning om erotisk utlevelse mellan dadaism och punk.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser