Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Satsa på framtidens publik

2015-11-27

Cullbergbaletten strävar vidare med att om- och uppdatera sig. Vilket är nödvändigt. Hela världens scenkonstaktörer, utövare såväl som institutioner och arrangörer, vädrar i luften efter ”newness”. Vad är det som är nytt? Hur utvecklas konstformen, hur lyckas man avlyssna tidens och konstens puls?
Tidigare i höst har Cullbergbaletten bjudit in Deborah Hay och Laurie Anderson att skapa ett verk, Figure a Sea för stor ensemble, 21 personer på scenen. Hay & Anderson började verka i 1960-talets stora amerikanska omstöpning av dans- och konstlivet, och Figure a Sea bär mycket tydliga spår av periodens idévärld. Verket var som att betrakta en målning av Pollock: man börjar leta efter mönster, tycker sig se dem uppstå, upplösas, skymta igen. Likaväl som man dansar verk koreograferade på 1800-talet kan man förstås återvända till 1900-talets mitt, men det som en gång utmanade är idag inte det minsta omvälvande, bara vackert och enahanda, möjligen meditativt.
En välvillig tolkning är att det för Cullbergbaletten innebär att vända sig om och skärskåda sin egen uppkomst (1967) och i dans formulera vad det är att vara ”ett modernt kompani”. Cullbergbaletten testar olika vägar. Jefta van Dinthers Plateau Effect turnerar för fullt i Europa och står onekligen för ”newness” fullt ut, och i helgen dansades fyra solon av Cristian Duarte med nyare och etablerade Cullbergdansare, Against the Current, Glow. Jag såg två av dem, dansade av Anna Pehrsson och Samuel Draper, fint framförda individuella variationer av ett koreografiskt språk av golvnära slingrande, och stor och god rumslig gestaltning till ny musik av Tom Monteiro.
Solona gavs på WELD, ett av de små vattenhålen för samtida dans i Stockholm. Det är en slags positionering av var Cullbergbaletten vill finnas, samtidigt som man fortsättningsvis gör stora verk i stora sammanhang. Figure a Sea är, exempelvis, samproducerad med bland andra amerikanska och italienska produktionsbolag för dans. Cullbergbalettens nuvarande konstnärliga ledare Gabriel Smeets låter kompaniet röra sig utmed en mer akademisk linje, och man kan, förstås, bli upprörd över det med tanke på Cullbergbalettens genuint folkliga publikhistoria.
Men innan upprördheten tar över måste man också besinna att dansens karta ritas om. I någon mening pågår naturligtvis alltid en sådan omstrukturering, men med de västerländska operahusens relativa uppvaknande när det gäller samtidsdans har en stor förskjutning skett. I vår dansar Kungliga Baletten Sasha Waltz, efter att ha omfamnat Mats Ek med flera verk, Julia och Romeo och ”gamla” Svansjön från 1987, samt Alexander Ekman, en dansens friskus.
Med Operans nya käcka tag och Kulturhusets i och för sig lite trevande men allt mer konsekventa dansprogram, ”gamla” avantgardisterna WELD och Moderna Dansteatern börjar det se lite skakigt ut för Dansens Hus. När Dansens hus bildades på 1990-talet intog huset snabbt en central plats i dansvärlden med sitt flotta program med internationella berömdheter. I Stockholm kunde man i stort sett se den internationella dansens stora elefanter, just det, dansa.
Den förra konstnärliga ledaren för Dansens Hus, Virve Suutinen, avseglad till Tanz im August i Berlin, drog in ung dans, street och graffiti, skapade festivalen Urban Connection och gav Bounce stort spelrum. Nu ser jag inte motsvarande satsning på unga och barnen – var finns plats för dem? Den fina foajén i Markelius snygga hus – där skulle man kunna sitta i trapporna och se dans, samt pröva på själv att dansa.
Titta på Norrdans, ett kompani med hemvist i Härnösand och mycket turnéer i norr. De är smarta nog att bjuda in unga till dansklasser med kompaniets dansare. Vilken bra idé! och typiskt norrlandsstrategiskt tänkande. Det är inte ”besvärligt” och ”extra” med barn, utan en öppning och en möjlighet. Att satsa på framtidens publik låter som kulturpolitiska brösttoner, men det är nog helt enkelt sant: de unga och även de yngsta är framtidens publik. Dessutom kommer de yngre med föräldrar och lärare, som också är en publik som behöver hitta in i huset. (Zebra dans som producerar högklassig danskonst för barn kan inte göra allt.)
Kartan ritas om, för att den måste vara uppdaterad. Publiken måste kunna känna både var det finns ”newness” och var det finns pålitlig kvalitet. Omritningen pågår; samtida dans har blivit en huvudaktör och dansens scener måste förhålla sig till operahusens storskaliga (och förhållandevis välfinansierade) satsningar på härliga hövålmar och svanar i äkta vatten.
Cullbergbalettens Duarte-solon på Weld har ingen stor publik; lokalen är liten, ändå finns det gott om plats. Så kanske det måste vara, om man ser Against the Current, Glow som nytänkande och experimentell. Men mot vilken ström går dessa solon? För mig ser de ut som väl dansade och bra, men mitt i strömmen. Kartograferna suddar, ritar och grubblar.

Margareta Sörenson

Texten är tidigare publicerad på Scenbloggen, Expressen 23 november.

Fler Debatt & Krönika

Annonser