Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

Samspelt och organiskt

2015-11-18

Fakta:

Namn: Ichos
Koreografi: Virpi Pahkinen
Musik: Mika Takehara
Plats: Dansmuseet, Stockholm
» http://www.dansmuseet.se/en/performances/

Föreställningen börjar med att det visas en kortfilm på en stor duk. Där Virpi plus en manlig dansare – Oskar Landström, slingrar sig kring varandra likt växtrötter. De är ute i naturen och har som bakgrund en rotvälta. Det varar några minuter.
När filmduken slocknar kommer Virpi in på scenen och lägger sig ner. Hon börjar dansa med sina fingrar som om hon spelade på en trumpet och tillslut börjar hon göra sina karakteristiska rörelser med händerna likt fiskar som simmar fram och tillbaka ensamma ute i rymden. Hon börjar veckla ut och sträcka ett av sina ben och hon rör sig smidigt vidare över scenen, fortsätter sina rörelser med händerna och sträcker ut kroppen igen. Precis som en katt som reser sig efter att legat och vilat en stund. Lite långtråkigt att se på i längden men det blir betydligt intressantare när hon kommer upp på benen och börjar röra på sig mer i scenrummet. Det kommer sparkar, snurrar och armar som svänger sig om varandra.
Allt ackompanjeras av den japanska slagverkmusikern Mika Takehara. Slagverk och förinspelad musik är den enda kompositionen i hela verket. Takehara står i en djungel av instrument i ena hörnet av Dansmuseéts bankvalv till scen. Virpi och Takehara är samspelta hela verket igenom och de har arbetat tillsammans tidigare vilket märks, då de är tajta tillsammans.
Virpi undersöker i Ichos tillsammans med Takehara hur vi undermedvetet tolkar koreografins rörelser och samtidigt påverkas av ljudbilden.
Det är svårt att nå fram som solodansare. Det är enklare om man är två eller fler dansare. Det är svårt att skapa konflikter och att få handlingen att hänga samman, att få det att falla naturligt och sedan få en fungerande upplösning.
Tycker att det är lite vagt belyst vad handlingen i verket går ut på och vad det ska leda fram till. Av den anledningen vet jag inte om föreställningen lyckas med det den kanske vill. Det finns i alla fall ett slags naturligt flöde där händelser kommer i något Flow. Man dras med i Virpis värld och intensitet. Hon är helt uppfylld av sitt dansande, vilket gör en helt uppfylld tillbaka.

Jonas Lindman

Fler Recensioner

Annonser