En egen värld

Vita ponchos i fiberduk på alla i publiken. Som sitter på vita stolar. Och har vita skoskydd på sig. Golvet vitt, högarna med salt eller marmorkross: vita. Kulturhusets vackraste rum med det urtrista namnet Hörsalen har befriats från sina gardiner och utanför fönsterväggarna glittrar nattens storstad – alldeles nära, egendomligt avlägsen.
(Kan inte detta rum får heta Per Jonsson-salen i stället! Där uruppfördes hans fantastiska Rivers of Mercury, hans sista verk, gnistrande flödigt och med fri sikt ut över höghus och bankpalats?!)
Helena Franzén är något av en veteran och klassiker, ensamvarg och sin egen sort trogen. Hennes verk vilar tydligt på ”post modern dance”- traditionen från amerikansk 60-tal, jazzig bara i en överförd bemärkelse med stretchiga, rytmiskt elastiska rörelser som når långt, strängt abstrakt eller, om man så vill, helt konkret dans. Out of Reach; fem dansare bara nästan nuddar varandra, ensamma i den välkomponerade helheten skapar de bilder för hur onåbar en människa i någon mening är.
Jukka Rintamäkis musik, framförd av honom själv, är lika vacker som allt det vita, med dansarna i vitt under genomskinligt vita långskjortor. Jag kommer att tänka på vad dans- och teaterkritikern Anna Branting (Hjalmars fru), skrev när hon sett Isadora Duncan dansa i Stockholm 1906: ”Det är som hade jag en stund varit borta i en annan värld, någon gång anad och drömd, aldrig hittills känd, en värld af mild, sorgfri och ändå tankfull lycka.” En annan värld; andra regler och strukturer, folk som rör sig sakta, någon som drar förbi i största hast.
Typiska Franzén-rörelser som de vinklade axlarna, utsträckta ben som låter stortån rita vida cirklar i golvet, typiskt och lika väldansat av några återkommande franzenianer som Katarina Eriksson. Till det typiska för Franzén hör en låg, diskret profil, som ibland kommer farligt nära det anonymt doftlösa – men så, flödet vänder och vips: en annan värld, aldrig hittills känd.

Margareta Sörenson