Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Iscensättning av myten om Sisyfos

2015-11-07

Fakta:

Namn: Still Life
Koreografi: Dimitris Papaioannou
Musik: Ljuddesign: Giwrgos Poulios, Ljudinstallationsdesign Konstantinos Michopoulos
Ensemble: På scen: Prokopis Agathokleous, Drossos Skotis, Costas Chrysafidis, Christos Strinopoulos, Kalliopi Simou, Pavlina Andriopoulou, Dimitris Papaioannou
Plats: Dansens Hus stora scen
» http://dansenshus.se/event/still-life/

När publiken kommer in i Dansens Hus salong och gör sig bekvämt tillrätta inför kvällens föreställning, sitter en man på en stol orörlig på scenen. Han håller med en sten i näven. Hans ögon ser ner i marken och han tar inte någon notis om den skara som fyller salongen. Han blir sittandes under den tid det tar för publiken att sätta sig till rätta. När det blir lugnt i salongen dyker det upp en scenarbetare som går fram till mannen som sitter på stolen och rycker undan den. Men mannen faller inte utan sitter kvar, som i luften. Tills han faller och föreställningen börjar.
Föreställningen Still Life är inspirerad av den grekiska myten om kung Sisyfos, som för evigt var dömd att rulla ett stenblock framför sig. Myten försöker övertyga oss om att bryta våra vanor och att bli herre över våra liv och att att ta tillbaka meningen med vardagslivet och arbetet.
Koreografen Dimitris Papaioannou berättar: ”Still Life beskriver människans längtan efter något som är meningsfullt. Jag har också tänkt på minnet av min far, som dedikerade sitt liv åt arbetet. Sisyfos är för mig en arbetarklasshjälte. Den politiska dimensionen i verket kom inte medvetet men är välkommen.”
Det släpas fram en vägg! Det är en kalkvägg i vitt, som släpas från fonden av en dansarna. Han ställer den tillrätta mitt på scenen och det flaggar ner bitar från väggen. Dansaren står stilla och trycker plötsligt in en arm in i väggen och det ser ut som att den sugs in och samtidigt kommer det ut en arm från motsatta sidan av väggen.
Detta in och ut krypande ur väggen stegras och till slut kryper dansarna in med halva kroppen samtidigt som exakt samma kroppsdel som försvinner, pressas fram på framsidan mot publiken, av någon annan dansare. Det resulterar att det sammanlagt alltid sticker fram en hel kropp mot publiken.
Jag får en känsla av att koreografen vill visa hur vi är fångna i ett kretslopp som vi inte kommer ur. Detta spel med väggen fortsätter som om det inte hade något slut.
Scenen är bara en aning upplyst genom hela framförandet. Det ger en ganska missmodig känsla. Det förekommer inte någon musik under hela föreställningen men däremot ljudeffekter. Som när tejp som är fasttejpad på scengolvet dras upp och mikrofoner hålls precis intill tejpen så ljudet ekar ut över publikhavet
Som koreograf har Dimitris Papaioannou hunnit med mycket. Bland annat att skapa invignings- och avslutningsceremoni för sommar-OS i Aten 2004 samt verket Nowhere från 2009 dedikerat Pina Bausch. I somras var han konstnärlig ledare för invigningsceremonin till de första Europeiska spelen i Baku, Azerbajdzjan. Han arbetade 1986-2002 som konstnärlig ledare för gruppen Edafos Dance Theatre.
I slutet av föreställningen Still Life kommer dansarna in med ett stort överdådigt dukat bord, som de lyfter upp i luften på sina huvuden genom att låta vart och ett av de fyra bordsbenen balansera mitt på huvudet. De lyckas med konststycket att ställa ner bordet utan att tappa balansen eller låta bordet tippa över. Sen sätter de sig till bords. Det känns lite nonchalant, som om de inte brydde sig om oss i publiken. Och det tar en stund innan folk begriper att föreställningen är slut.
Det är lite Brecht över det hela. Brechts episka teater appellerar utan till åskådarnas känsloliv utan till deras intellekt. Man förstår den här föreställningen bäst på ett intellektuellt, och inte på ett känslomässigt plan. Och kanske också om man också ställer samhällskritiska frågor som: Vad gör vi här? Som när dansarna börjar äta mat runt bordet och inte bryr sig om publiken. Varför har vi samlats i detta rum för att beskåda detta? Man ifrågasätter sig själv, och sin plats i samhället i sådana situationer.

Jonas Lindman

Fler Recensioner

Annonser