Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Flocken mot individen

2015-10-29

Fakta:

Namn: The almost nearly perfect: Mongrel & Soft cell
Koreografi: Marina Mascarell & Constanza Macras
Musik: Chris Lancaster, Yamila Ríos respektive Almut Lustig
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani
Plats: GöteborgsOperan
» http://sv.opera.se

Kan du Jantelagen? Om inte finns alla buden inledningsvis citerade i programbladet till Göteborgsoperans nya danskväll The almost nearly perfect – och på operans webb. Här väntar räfst och rättarting och vi sitter alla på de anklagades bänk, kan en tro.
Men anknytningen till Jantelagen, så som den skrevs av Aksel Sandemose 1933 i boken En flykting korsar sitt spår, är tämligen lös i det som visas på scenen.
Visst behöver danskonsten intellektuella överbyggnader och Adolphe Binder, danskompaniets konstnärliga ledare, arbetar oförtrutet med att knyta an till brännande frågor. Hon problematiserar gärna i flera lager. Allt når inte fram till scenen, men kan vara viktig fördjupning ändå. Säsongens övergripande tema Gemensam/ensam träffar bättre än Jantelagen vad kvällens två koreografer iscensätter i sina verk.
Spanska Marina Mascarell inleder med Mongrel. Ordet betyder byracka och det finns en scen som skäller vilt. Utgångspunkten är flocken. Den driver runt på scenen omgärdad av scenografen Kristin Torps höga, betonglika väggar.
De tolv dansarna är ett rörligt kollektiv, men delas ofta i elva mot en. En individ avskiljs, utsöndras genom förflyttningar, ibland som en glidning där den som nyss var ute upptas i flocken och en annan utestängs.
Till scenografin hör listigt veckade element som dansarna vecklar ut till små öar, väggar och murar. I ett suggestivt parti, bara aningen för långt, vandrar en ensam man mellan väggar i ständig rörelse. Helt utestängd.
Men det som framför allt vecklar ut sig är Marina Mascarells böjande och virvlande rörelser. Koreografin tar dansarna i anspråk på de mest expansiva sätt. Armarna, bålen, benen, ja allt roterar i flöden som de fyller med magisk energi. Här krävs den toppkvalitet i teknik och uttryck som kompaniet har.
Men Mongrel innehåller också stillsammare tablåer. Dansarna står som kuvade arbetare på led. Dagsverket avlämnas, men lönen blir en örfil. Jag väntar förgäves på att någon slår tillbaka.
Musiken är specialkomponerad och ligger tätt intill dansen i stämningar och dynamik. Den framförs levande på scen, med kompositörerna Chris Lancaster på cello och Yamila Ríos med dator och levande röst, på ena sidan och slagverkaren Maths Tärneberg på den andra. Grundtonen är vemodig, med inslag av hotande åskväder och smattrande regn.
Drabbande är stormscenen där Ekaterina Shushakova kämpar sig fram genom massan och på vägen slits av allt, in på bara skinnet. Skör och utlämnad ligger hon naken kvar. En bild att minnas när Twitterstormar och andra sociala drev härjar.
Ändå lämnar jag Mongrel med andan av Arika Yamadas vackra solo där hon tänjer kroppen runt sin egen axel, en tydlig styrka i sig själv.
Grällare blir det i Constanza Macras soft cell. Koreografen har varit på Göteborgsoperan förr, hon inledde Dans- och teaterfestivalen 2010 med det starka och prisbelönta verket Hell on Earth. Minnet ligger nära för det uppbrutna performanceformatet i soft cell påminner starkt om hur festivalfavoriten Les Ballet C de la B arbetar.
Macras jagar ensamhet och gemenskap med äktenskapet som ram, men det är svårt att hitta tråden i det splittrade kalejdoskop hon målar upp. Kristin Torps scenografi behåller betongväggen från Mongrel, men lägger till husfasader och flyttbara lådor med olika rum. Det börjar underhållande och fyndigt med en workshop där dansarna testar olika rörelser. Sedan blir det snårigare, intill kaos. Och överlastat.
Femton dansare och sångerskan Crista Alfaiate snor runt som besatta. Kompositören Almut Lustig och slagverkaren Matthias Breitlow har det lika brått, även om dansarna stöttar som kör. Det pratas och surras, repliker ur Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap far förbi, men kropparna håller på med något annat. Jag har svårt att fästa blicken, mycket händer samtidigt, i scenens olika rum. Alltid pågår dans någonstans, ofta ett solo med hisnande akrobatiska turer. Men det hjälper inte, Constanza Macras infall och utfall blir för mycket. Ibland är lagom bäst.

Spelas t o m 12 december

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 oktober 2015

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser