Ellen Rasch (1920-2015)
Premiärdansösen Ellen Rasch avled den 24 oktober, 95 år gammal. Hon hade en lång och framgångsrik karriär i operabaletten där hon kom att gestalta de stora klassiska huvudrollerna. Till balettelevskolan kom hon som åttaåring 1928, senare vidareutbildade hon sig i Paris hos några av de framstående ryska ballerinor som verkade där. I den franska huvudstaden mötte hon också bland annat Serge Lifar och Maurice Béjart. Béjart skapade så småningom ett Grand Pas de deux för henne och Björn Holmgren, som på den tiden ofta var hennes danspartner. Men den koreograf som nog betydde mest för henne hette Antony Tudor – han kunde vara en knepig herre men mästerlig på rollkaraktärernas psykologi, berättade Ellen Rasch i tv-filmen Ballerinaliv.
Premiärdansös blev Ellen Rasch 1946 och därefter hann hon glänsa på balettscenen i 16 år innan det var dags att gå i pension 1962 – från scenen, vill säga. Hon fortsatte sin gärning för dansen som lärare, i sitt eget Institut för klassisk balett, där bland annat hovdansösen Johanna Björnsson och nuvarande konstnärlige ledaren för Kungliga Baletten, Johannes Öhman, var elever.
Ellen Raschs konstnärliga storhet beskriver danskritikern och kollegan i Carina Aris medaljkommitté, Gunilla Jensen så här, då hon porträtterar 95-årsjubilaren på Carina Aris hemsida: ”Hon är en av Sveriges främsta lyrisk-dramatiska ballerinor genom tiderna. Hennes varma utstrålning och förnämliga gestaltningsförmåga har gjort henne älskad av den breda balettpubliken”.
En del av hennes bitvis bitska och humoristiska sidor kom fram i Tår och skratt, Ellen Raschs memoarer som gavs ut 1994. Hennes kvicka kommentarer kryddade också den ovan nämnda tv-filmen Ballerinaliv från 2004 av Birgitta Öhman, med och om Ellen Rasch och Gerd Andersson och deras karriärer. Där finns mängder av underbart arkivmaterial men också dans av annorlunda, så att säga mer moget och samtida slag, i koreografi av Birgitta Egerbladh. Till höjdpunkterna hör glimtar ur Eldfågeln där Ellen Raschs många fina kvaliteter kom till sin rätt.
Filmen hade premiär 1952 och var en engelskspråkig storsatsning i färg, i regi av Hasse Ekman. Maurice Béjart skapade koreografin som Ellen Rasch, Björn Holmgren och delvis han själv framförde i denna svenska dans- och musikfilm. Enligt en del filmkritiker var det väl bara dansarna och den italienska tenoren Tito Gobbi som klarade sig med hedern i behåll i Eldfågeln. Filmen var den första svenska produktionen i den här genren och den försökte slå sig in i den internationella filmvärlden. Det lyckades inte så bra men filmen har kulturhistoriskt värde, den har restaurerats och finns numera utgiven på DVD.
Fotografiet från tillfället då jubilaren gratulerades hos Carina Ari får mig att inse att Ellen Rasch var en sådan som jag trodde skulle vara med för evigt. Hon var alltid lika vänligt leende när vi möttes i olika danssammanhang. Hon föreföll så vital, bar alla sina 90+ år med lätthet, var öppen för sin omgivning och nyfiken på det som presenterades, också det moderna – även om hon kanske främst blir ihågkommen
för klassiska roller som Giselle som var en klar favorit. Det var den hon valde att dansa i sin avskedsföreställning 1962. Självklart följde hon Kungliga Baletten och dess ständiga inflöde av nya unga dansare. Med skarp och kunnig blick höll hon reda på de talanger som framträdde. Med skarp och kunnig blick höll hon reda på de talanger som framträdde på den för henne så välkända scenen. En del av dem belönades via Ellen Raschs stipendiefond. Hon var en källa av ljus, för många människor, på många vis, i många år.
Nancy Westman
Se vidare filmen Ballerinaliv: www.oppetarkiv.se/video/2923606/ballerinaliv
Fler Nyheter
