Häst-flocks-formationer och en kör av cyborgar

Sadness Extended inleds av en kör, en samling av cyborgar, en flock av individer. Omgiven av åskådare står de nära varandra, i den formation som påminner om en hästflock men gör ljud, härmar sina smarthones. De bidrar med ett ljud var så att harmoniska klanger fyller det stora rummet i Svart Huset, där ccaps publika verksamhet håller till. Långt bort från både teatrar och museum, precis jämte Konstfack. Under eller ovanpå de töjbara klädesplaggen i nyanser av ljust rosa, vissa med lager på lager, vissa i kroppsstrumpa, har de sladdar, snusdosor, elektroniska apparater eller plastskivor. De hör ihop utan att ha på sig identiska kostymer eller föra sig likadant, det är en kör av cyborgar. Känslan av en vald men kanske godtycklig samhörighet (affinitet) förstärks av de ljud som tillsammans utgör en mjuk musik, en dämpad körsång. Från den häst-flocks-liknande formationen i hörnet sprids gruppen ut i mitten av det stora rum som Svarta Huset är. Åskådarna förflyttar sig själva som svar på dansarnas nya plats och aktivitet. Körsången slutar och kropparnas rörelsespråk förändras. Det som känns igen från ccaps tidigare arbeten är en påkopplad, engagerad, torr, staccato-liknande precision i rörelsen. En ovilja att landa i det förutsägbara, självklara. Ingenting eller allt slutförs, landar eller förbereder för något annat. Eller så fullföljs allt men aldrig i något förutsägbart eller symmetriskt. En gemensam kvalitet av full medvetenhet eller snarare utspridd kroppslig medvetenhet delas av kropparna, samtidigt som kropparnas tonus är helt olika. Där finns mjukt och långsamt men också skarpt, hårt, snabbt och precist.

Ordet queer som används ofta (missbrukas?) i samtida danssammanhang får här en helt ny och mer hoppfull betydelse. Det är inte för att en av de två manliga dansarna bär klänning och att kostym, kroppsform och rörelsespråk inte är genus-kodat. Det är i något helt annat som en optimistisk känsla av queer sipprar fram. Tänk om Sadness Extended är ett sätt att föreställa oss en värld utan genus? Trots att kropparna helt tydligt är skolade dansare, omdefinieras eller formuleras normfunktion genom användningen av apparater och maskiner, genom materialiserandet av Cyborgteorier, fabricerade hybrider av maskin och organism. Dualismer överslätas eller ifrågasätta, natur och civilisation blir orealistiskt. Gränser mellan konstruktioner löses upp och konstruktionerna själva bli synliga. Synligt blir även ansvaret för konstruerandet av gränser och kategorier, binärt tänkande och upprätthållandet av historiskt nedärvd ideologi. Verket för mina tankar till Donna Haraways Cyborg Manifesto. Inte genom att representera utan genom att manifestera, på ett med avsikt otydligt vis. Just upplösningen av gränsen mellan det som tidigare kategoriseras är av vikt, men även ett ansvarstagande för de ideologiska, ekonomiska och sociala system som strukturerar och konstruerar mening och fantasi. Precis som i Haraway’s manifest är cyborg-politik i Sadness Extended en kamp mot perfekt kommunikation, en produktion av kopior utan original. Det är en kamp mot en central, dogmatisk, logisk förståelse av mening. Det är en kamp som insisterar på oljud och gläds över illegitima fusioner av människa och maskin.

Det är ett totalt överslätande av kvinnligt och manligt rörelsespråk och framtoning, i de olika kroppar som tillsammans utgör en grupp, UTAN att deras olikheter i form och rörelsemönster bli temat, innehållet eller subjektet för det koreografiska förslaget. Samtidigt, blir det tydligt vilka kroppar som släpps in, som priviligierats med en utbildning, som passats in i och format idéer om virtuositet och kvalitet. Den normfungerande, smala, vita kroppen dominerar Europas dansscener. Det kan tänkas extra uppenbart här, eftersom funktionsvarierade personer ofta är de som mer än andra lever med proteser, i hybrider med apparater och andra hjälpmedel. Trots att normfunktion och vithetsnorm är oroväckande starka inom fälten för dans och koreografi, gör dansarnas olikheter i tonus, bakgrund, ålder, kroppsform och -konstitution (som är beaktansvärda för att vara i Stockholm 2015) att förslagets utfall bli breddat, men sammanhållet samtidigt. Det är inte konformistiskt, inte homogent, men samtidigt specifikt och precist. Dessa kroppar använder sig själva och varandra som projektionsytor, projicerar ansiktsporträtt på varandra som knappt rör på sig. Projicerar på projektioner, överlappar och sprids ut eller centreras. Förflyttas. Cyborgskropparna håller i små handhållna projektorer, telefoner – proteser eller apparater som förändrar dessas funktion, våra förutsättningar för samvaro, frånvaro, särvaro. Apparater som förändrar förutsättningar för hur vi interagerar, tänker. Som förändrar kapaciteter, delvis över tid delvis i ögonblicket. Det är som Haraway skriver i sitt Cyborgmenifest i högteknologisk kultur inte längre tydligt vem som skapar och vem som skapas i utbytet mellan människa och maskin.

Verket Sadness Extended är som är en om- och utarbetning av verket SAD (Seriously addicted to doubt – allvarligt beroende av tvivel) som tidigare i höst visades på Festival Display på Rotundan. Verket använder sig av flera medier, subjektiva utsagor och utlåtanden, invecklade texter uppspelade från smartphones, ibland halvt gömda under kostymerna, ibland hållna i handen, utsträckta mot publiken. Som åskådare är verket som en ögonblicksbild mer än ett stilleben, det är en miljö, med en utställning som scenografi, i ett hus långt bort från de teatrar som tvingats bygga en enhetlig identitet med en definierad och unik säljande ide. Svarta Huset är denna och andra kvällar öppet för vem som helst att komma in, utan biljett, utan krav på att sitta still. Som åskådare kan en curatera sin egen upplevelse, själv navigera genom det koreografiska förslag som inbegriper utställningen Cloth. I rummet finns några högar, en stor samling svarta tvålar som ser ut som släta stenar men luktar helt annorlunda. En hög med något som liknar läderslamsor och bitar men egentligen är plast? Stora plastark som används för att igen projicera videoporträtten som ser ut som stillbilder men blinkar. Min egen upplevelse av förslaget är avhängig på mina val och hur jag placerar mig i rummet. Vad jag uppmärksammar, prioriterar, åt vilket håll jag tittar, var jag vänder mig. Bara i början och slutet, under körsången och under ett sångsolo när hela Svart Huset fylls av ljud så att det skakar (utan att det är obehagligt högt), koncentreras fokus. Helt säkert har jag missat mycket. Men en känsla av nyfikenhet får plats när jag själv tar mig runt i rummet, en känsla för detaljer och kanske en behaglig upplevelse av att slippa låta min blick koreograferas av en upphovsperson och istället bjudas in av en mängd ting och aktörer som navigerar genom det koreografiska förslaget. Sadness Extended slutar med ett applådtack där både medverkande, medhjälpande, gäster och alla andra applåderar tillsammans, utan att något tar på sig något alls. Sadness Extended kanske slutar i en transformerad ide om ansvar, ägande och förhoppning.

SADNESS EXTENDED spelar även 20, 21, 23, 24 oktober kl 19 i Svarta Huset, Telefonplan

Ellen Söderhult