Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Den ensamme lille prinsen dansas av många

2015-10-11

Fakta:

Namn: Lille Prinsen Dansföreställning i två akter inspirerad av Antoine de Saint-Exupérys sagobok med samma namn.
Koreografi: Tina Tarpgaard
Musik: Kompositör Daniel Nelson
Ensemble: Norrdans, Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César Garcia, Anna Jirmanova, Viktor Konvalinka, Hanna Nussbaumer, Leila Verlinden, Jonas Örknér Musiker: Nordiska Kammarorkestern
» http://www.norrdans.se/

Norrlands 20-årsjubilerande danskompani Norrdans i Härnösand har slagit ihop påsarna med 25-årsjubilerande Nordiska kammarorkestern i Sundsvall. Tillsammans presenterar de dansföreställningen Lille Prinsen med koreografi av Tina Tarpgaard och musik av Daniel Nelson. Föreställningen bygger på Antoine de Saint-Exupérys sagobok med samma namn.
I sagan nödlandar en flygare i Saharas öken. Där träffar han en pojke, Lille prinsen, som kommer från en asteroid där han har förälskat sig i en ros. Pojken är mycket skygg, men undan för undan berättar han om sin resa till jorden. Sagan slutar med att Lille prinsen blir biten av en giftorm, dör och förhoppningsvis återvänder till asteroiden och sin ros.
Första delen av föreställningen söker och trevar sig fram. I inledningsscenen skymtar silhuetten av ett flygplan på ett stort tyg som ligger utbrett över hela scengolvet. En flygare ligger ensam mitt på scenen. Någonting har hänt, han har nödlandat eller störtat. Fler dansare, också iförda flygarhjälm, kommer in och hanterar tyget, rullar in flygaren i det eller hissar upp det i taket. En dansare med en gul mössa som ser ut som ett blomkålshuvud närmar sig flygaren.
I andra akten ökar tempot. Tina Tarpgaards rörelsespråk blir snabbare och ännu mer effektivt. Det har en dragning åt det vardagliga med upprepningar, löprundor och inslag av hip hop, men kan också vara lekfullt och överraskande.
De åtta dansarna går ut och in i roller som Flygaren, Lille prinsen, Rosen med flera. Ibland finns det flera flygare, flera prinsar eller flera rosor på scenen. Det hela är genusstyrt så till vida att manliga dansare oftast agerar flygaren och att småväxta och/eller kvinnliga dansare spelar Lille prinsen. Rosen dansas oftast av en kvinna utom i ensemblescener. Prinsrollen markeras genom att dansarna tar på sig gula bolliga mössor som ser ut som stora blomkålshuvuden. När dansarna ska föreställa rosor drar de på sig röda glacéhandskar och röda strumpor. Flygaren har en gammaldags flygarhjälp i läder på huvudet.
Ljussättningen skapar ett skymningsland, en skuggvärld. Scenen är aldrig helt upplyst. Här finns ingen brännande saharasol.
Scenografin består av det stora tyget. Det liknar tyget i Jefta van Dinthers Plateau Effect för Cullbergbaletten (2013), men är lättare och används här mer dekorativt, inte som ett fysiskt hinder för dansarna. Tyget i Lille prinsen kan föreställa till exempel berg, vinden som blåser i ökensanden eller rosen som ser ner på Prinsen från himlen. Det utgör även projektionsyta för ljus och färger, flygarens teckningar med mera.
Koreografin och musiken återskapar den fantasifullhet och de stämningar av ensamhet och sorg som finns i sagan, men koreografin uttrycker också en förbryllande kontaktlöshet. Mötet mellan Prinsen och flygaren och deras vänskap gestaltas aldrig så att det når ut över scenkanten. Det är som att de rör sig i parallella världar.
Det som däremot förmedlas är en känsla av att befinna sig i en värld där ingen förstår en, kanske som ett gatubarn eller ett ensamkommande flyktingbarn.
För mig är det ett problem att koreografin bygger på en litterär förlaga. Den som läst boken letar efter berättelsen, kanske utan att hitta den, den som inte kan sagan kan uppleva stämningarna utan att förstå koreografins hänvisningar till sagan. Det är som att koreografin är för osjälvständig i förhållande till sagan och behöver ett facit.
Det vore skönt om dansen kunde få vara en konstart i sin egen kraft utan litterära förlagor.
Daniel Nelsons fantastiska musik domineras av blåsinstrument och violin. Den är energigivande och rytmisk med vackra melodier och starka stämningar. Om koreografin stundtals är mer än svårtolkad, är musiken smärtsamt vacker och ständigt engagerande. Nordiska kammarorkestern spelar vid föreställningar i Sundsvall och Härnösand, vid övriga föreställningar används inspelad musik.

Fotnot:
Daniel Nelson (född 1966) kommer från Stockholm. Han har bland annat komponerat musiken till operan Stolthet och fördom (2011), baserad på Jane Austens roman med samma titel. I år har han mottagit Carin Malmlöf-Forsslings tonsättarpris på 50 000 kronor.
Tina Tarpgaard startade Recoil performance group i Köpenhamn 2003. De integrerar teknik i sina föreställningar och vill att tekniken ska vara en likvärdig partner till dansen och musiken.

Antoine de Saint-Exupérys sagobok Lille prinsen (Paris 1943), illustrerad med författarens egna teckningar, är en klassiker och har blivit en världssuccé. Den har översatts till 260 språk och sålts i över 140 miljoner exemplar.

Karin Kämsby

Fler Recensioner

Annonser