Dans som mål och inte som medel

Cosmos the beach ger mig rysningar av välbehag, ögonblick av lugn samt tid och plats att uppskatta dans. Det är ett extremt skickligt utfört och relevant samtida dansverk. Två timmar av briljant dans lämnar mig optimistisk, imponerad och med en varm känsla av tilltro och kärlek till dansen som konstform.
Cosmos the beach förefaller som ett praktiserande av att inte stå i vägen för dansen, att istället för att uttrycka något med dansen låta dansen uttryckas. Att låta dansen materialisera sig istället för att använda den för att uttrycka något annat än sig själv. Även om saker uttrycks av danserna i Cosmos the Beach, upplever jag uttrycket dans som mål och inte medel för att förespråka eller visa på något annat. Därigenom blir verket en del av och förstärker något som i det närmaste kanske ska börja kallas för en genre, en uppsjö av koreografiska förslag i vilka dansen inte används för att avsiktligt uttrycka något annat än sig själv utan objektifieras, blir till ett ting eller en följeslagare, en förutsättning eller något utanför nytta.
I denna ”genre” existerar danserna ofta i en konstruerad miljö där heller inte objekt gärna används för att representera någonting annat än sig själva. I Cosmos the Beach är föremålen halvmålade stora pinnar eller små trästammar, stenar med eller utan färg, lerskulpturer och en del instrument såsom bestick, grus, vinglas med vatten i, bastrumma och triangel. Dansen tar sig an element från jazzdans, releaseteknik, balett, flamenco och andra stilar och tekniker. Både igenkännbara och förklädda, sedda i nytt ljus och använda i andra syften. Även musik och ljud innehåller inslag från ett brett spektra såsom ljudet av havets vågor som slår mot stranden, pop och hip hop. Verket är ändå så mycket större än enskilda referenser och inslag, eftersom de relationer mellan ljud, dans och landskap som framträder alltid föreslås i nya relationer till allt det andra. Resultatet bli som en slags lyckad alienation av aspekter från den sammansättning av relationer och referenser som får mig att tro att jag vet vad någonting är i relation till mig, vare sig det rör sig om en still, ett begrepp eller min känsla för en musikgenre. Det återanvänder därigenom en hel rad företeelser, stilar och metoder men i en slags transformerad, uppgraderad och förfrämligad version. Allt det, tillsammans med de tre dansarnas mjuka, vänliga men inte för påträngande närvaro och imponerande skicklighet gör Cosmos the Beach till en lyxig upplevelse.

Ellen Söderhult