Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Filosofisk dans

2015-10-05

Fakta:

Namn: Short Time Together
Koreografi: Natalia Horecna, Idan Sharabi, Sol León og Paul Lightfoot
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater,
» http://www.kglteater.dk

I den rätt så filosofiska dansföreställningen Short Time Together sätter tre koreografer, samtliga med anknytning till Nederlands Dans Theater, fokus på tiden och nuet. I The Death That Best Preserves berättar slovakiska Natalia Horecna om en 94 år gammal kvinna, som ligger för döden. I absurda drömlika tablåer – som skulle kunna ha varit hämtade direkt ur en Roy Andersson-film, ser den gamla förvirrade damen, dansad av Kizzy Matiakis, tillbaka på sitt långa liv. Hon återser sitt yngre jag, sin man och sina föräldrar, kanske till och med sitt eget ögonblick av tillblivelse. Denna tillbakablickande syn dansas till ett ljudcollage av musik och ljud från den nästan 100-åriga historien. Marcin Kupiñski dansar Döden, som elegant och välklädd kliver upp ur orkesterdiket för att hämta den gamla kvinnan. I en överdimensionerad dockvagn drar han omkring den döende på scenen, där hon tar avsked av livet, men det är inte ett sorgesamt farväl. I sitt avsked av livet och nuet för den gamla damen ögonblicket i nuet tillbaka till ett före detta, så att det uppstår ett nytt nu. Hennes död blir nästan som en illustration av Søren Kierkegaards upprepningsdialektik. Det låter kanske torrt, men Natalia Horecna är inte bara filosofisk, hon är också mycket humoristisk. Dödens tre lustiga medhjälpare, dansade av Matteo Di Loreto, Tim Matiakis och Charles Andersen, är en slags hovnarrar, som dyker upp överallt och kommenterar vad som sker med frivola och obscena rörelser. Totalt oemotståndligt lockande är Oliver Marcus Starpov som likt ett stort bi, surrar runt på jakt efter blommor och kärlek. Det hittar han i en bunke med rosenblad, och efter sin sexorgie bland blombladen faller han saligt och utmattad ihop och sen släpar Döden iväg med honom. Natalia Horecnas släktskap med Jiří Kylián är tydligt, även hon älskar barocka och teatrala infall, när tid och rum upphävs. The Death That Best Preserves är ett mycket underhållande verk, där dans, performance och filosofi möts och sköna bilder uppstår.
Israeliska Idan Sharabi försöker också vara filosofisk, men på ett mer ytligt sätt, som leder tankarna till sociala medier. Verket Know är en slags stream of consciousness (medvetandeström), där inget anses för smått eller ovidkommande. Allt som händer här och nu är viktigt. Dansarna står ute i publiken och talar med sina vänner innan de går upp på scenen, där de börjar posera och vrida på sig som om de tog en selfie eller en mobilfilm med sig själva som huvudperson. Se mig, hör mig, följ mig! Allt jag känner, menar och upplever är intressant för andra. Därför ska det delas med alla. Skratt, gråt, hysteri och naiva tankar framförs, som om det var banbrytande filosofiska utsagor. Men de enkla stegen leder ingen vart, dansarna byter hela tiden riktning och det hela slutar som det började, med att dansarna står småsnackande med sina vänner ute vid publikraderna. Inget har hänt och inget har åstadkommits. Kanske är det detta som avses, att verket ska vara banalt, likgiltigt och nästintill pinsamt för att avslöja vårt missbruk av sociala medier. I så fall lyckas verket i sitt uppsåt, men det är helt outhärdligt att se, så det är bättre att slåss mot tiden på Facebook där man kan skrolla vidare utan att behöva fördjupa sig i andras meningslösa uppdateringar.
Programmet avslutas med Sol León och Paul Lightfoots nya version av verket Short Time Together från 2012, som i mötet med Den Kongelige Ballets dansare har ändrats radikalt. Musik, film, scenografi, ljusdesign och dans smälter ihop till ett glittrande prisma. Återigen handlar det om tid. Man kan se fram och tillbaka, men det är nuet och dess flyktighet som gäller. Gregory Dean, Andreas Kaas, Alexander Bozinoff och Stephanie Sahlgren dansar en kärleksfull och satirisk betraktelse över balettkonsten. Med ett snett leende och glimten i ögat låter de rörelsespråket från de stora klassiska balettraditionerna få en modernare och sexigare skruv. De fyra dansarnas timing är perfekt och de säljer in varandra på det mest övertygande sätt. Sebastian Haynes, Sebastian Kloborg och Susanne Grinder dansar däremot långsammare steg som om de försökte hejda nuet och ögonblicket. När deras rörelser går i slowmotion och nästan fryser fast, sätts tiden nästintill i stå. Som publik hoppas man att Sol León och Paul Lightfoots hypnotiskt flotta koreografi aldrig måtte upphöra. Detta konstnärspar bemästrar verkligen ögonblickets konst så till den grad att den etsar sig djupt in i minnet.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser