Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Franchise-Manon i Oslo

2015-09-28

Fakta:

I Oslo har Den Norske Ballet just öppnat föreställningssäsongen med kompaniets premiär på brittiske Sir Kenneth MacMillans helaftonsbalett Manon. Verket är ren franchise: Du kan även se samma föreställning av den numera 41 år gamla baletten i London, Paris, Stockholm och Köpenhamn (välj helst Paris). Som koreografiskt verk betraktat är Manon av mycket stort kommersiellt men mycket begränsat konstnärligt värde. Som redskap för ett kompani som Den Norske Ballet kan den emellertid bli i det närmaste ovärderlig i sin egenskap av publikmagnet och sin funktion som dramatiskt förlösande utmaning för kompaniets huvudrollsinnehavare.
På Den Norske Ballet såg jag i Melissa Houghs tolkning av titelrollen Manon en kvinna som lätt indignerat övertygade i sin karakteristik av Mannon från svärmande fin kollibri via kokett bevingad gudinna, tills hon utan att ge uttryck för en sekunds ånger segnar ner i jorden, som en gammal dammig fjäril.
Titelfigurens historia och öde från det att hon som en späd och okonstlad provinsflicka kommer till storstaden och upplever sin första kärlek, men senare bli hålldam och dömd till exil som prostituerad är ett verkligt kraftprov. Inte bara på grund av rollens mycket krävande tekniska utmaningar – ett riktigt maraton av soli, duetter, trion och gruppscener – men även beträffande personskildringen av Manons uppgång och fall.
Den manlige huvudrollen, diktaren Des Grieux, representerar den idealistiska och givande motpolen till Manons mondäna, självtillräckliga, trolösa värld. Osiel Gouneos tolkade poeten som naiv, passionerad yngling men saknade kanske den gravitas, legato och följsamhet, koreografins adagiobaserade och egentligen ganska feminina plastik kräver.

Konstnärlig perversitet
Likt en professionell sköka försöker också scenkonstverket Manon såväl provocera som behaga, och baletten är så präglad av koreografens ambivalenta förhållande till sin tids post-viktorianska och post-imperialistiska brittiska ”establishment”, att den är lika så engelsk, som den är fransk: Manon skapades till Royal Ballet 1974, fritt efter Abbé Prévosts skandaleroman från 1731. Fonteyn var då fortfarande primadonna i det London, där MacMillans fokus på sexuella variationer från gruppsex via olika former av fetischer till våldtäkt och missbruk förmodligen blev till en både vågad och pikant spis för borgerligheten.
Även om det är långt ifrån chockerande eller på något vis skakande, så vilar det något depraverat över Manon. Något konstnärligt perverst som tar överhanden. Koreografiskt tippar det expressiva i MacMillans koreografi över i det grälla och vulgära, när det inte kör vidare i konventionella banor med tomt fäktande och teatraliskt agerande i slagsmålsscener och bondkomik.

Sowstoppers och plattityder
Trots den grovkorniga humorn i lebemannen Lescauts solon med karaktär av showstoppers är de ändå rättså underhållande, men redan i den efterföljande duetten med Lescauts älskarinna tar plattityderna över. De rivaliserande primadonnorna är styvsysterparodi i bästa engelska ”music hall” stil – såväl koreografiskt som kostymmässigt är det ren karikatyr: Denna form för soldathumor får kvällens starkaste bifall.
Efter en på tok för lång II:a akt hoppar MacMillan igenom tragedien i III:e akten. Han dröjer igen vid förnedringen och den grafiska beskrivningen av hur Manon våldtas av sin fångvaktare. Därefter låter MacMillan en parad av karaktärer, likt grälla karuselldjur, dansa förbi den döende kvinnan.

Realism och idealism
Illustrerar den verkligen Manons feberdrömmar och marterade sista timmar? Baletten Manon har ett allvarligt trovärdighetsproblem. Obalansen mellan i hur hög grad man kan gestalta realismen i balett, hur många litterära idéer man kan kommunicera och hur slipprigt, förnedrande och brutalt det egentligen kan bli när det berättas i ballettens idealiserande språk, är för stort.
När jag under försommaren såg Nasjonalballetten dansa Ben Stevensons Askepott (Askungen), slog det mig, att kompaniet i stället kunde ha valt en version av klassikern från den översta hyllan: Exempelvis Sir Frederick Ashtons version. Denna afton önskade jag att Nasjonalballetten istället för Manon hade valt Crankos Onegin eller John Neumeiers Kameliadamen; verk i samme genre som MacMillans handlingsballet men av en annan kaliber. Kompaniet är kapabelt till det och fortjänar det verkligen också.

Fler Recensioner

Annonser