Interaktivt och revolutionärt

Den i världen välkända festivalen BITEF (Belgrade International Theatre Festival) har sin pendang i Serbiens andra stad, Novi Sad. Där finns en närmare 40-årig festival, Sterijino Pozorje, som utöver festival också är ett förlag för Serbiens största teatertidskrift samt bokutgivning av och kring teater.
Festivalen Sterijino Pozorje hålls om våren, men nu var det september och en internationell konferens om kritik, The Critic is Present- Towards an Embodied Criticism. Men ett rikt teaterliv pågick och kunde beskådas, och tendensen att blanda teater och dans, samt att arbeta interaktivt och kollektivt känner vi igen. Som svensk var vibbarna från ÖFA-kollektivet påtagliga, men här var det inte feminism utan politism som var navet för Den inställda revolutionen, en rask vandring genom socialismens historia och hur den förhållit sig till konsten och Konstnären med stort K.
Ett kollektiv stod bakom föreställningens koncept, projektioner, musikval och genomförande, men koreografin var ändå signerad: Alexandre Achour. En publik om ca 200 personer delades in i grupper, jag och andra internationella gäster fick vara överklass, bara 20 stycken ungefär, gentemot resten. Spelplats var scen och salong i den stora nationalteatern i staden, och när kanonskotten ljöd från St Petersburg, fick vi, överklassen, gå in på scenen och ställa oss på en rad närmast fonden. Strax vällde arbetare, bönder och soldater in i tre grupper, teaterhusets konstnärlige ledare lekte arbetare och svingade munter den röda fanan. Bönderna grävde och soldaterna marscherade, arbetarna stod för agitationen.
Att vi, överklassen, var uppställda som till exekution kändes uppenbart, bakom oss vällde gatubilder från St Petersburg med revolutionens alla aktörer på gatan.
Så klipptes 1917 bort och vi var strax i 1920-talet och den nya kulturpolitiken. Nu var det dags för den revolutionära konsten att ta form, ”ingen upplöst frihet, utan bara konst som gagnar revolutionen” och ett stycke dans av de tiotal dansarna i konceptet. De dansade citat från Röda Dansgruppen 1930 med koreografi av tyska Hans Jean Weidt. Uppåtvända bröstkorgar och profiler, fjärrskådande blickar, geometriska rörelser och slutligen röda band hållna så att de bildade en stjärna.
Så långt var Den inställda revolutionen klart intressant men själva interaktiviteten avtog, och klippen blev längre. Snart var vi i 1960-talet och en naken happening-artist som ville bli slagen med spön – obehagligt och utdraget och folk i publiken grep in och avstyrde.
Vilket säkert var meningen. Jag sneglade på den ex-jugoslaviska publikens äldre män och kvinnor; deras referenspunkter är onekligen andra än mina när Prag och Paris 1968 avhandlas. För att inte tala om mina kolleger från Indien eller USA. Det historiska perspektivet växlades över till ett aktuellt och snart fick vi delas in i nya grupper: vem har demonstrerat någon gång? Vem kan tänka sig att göra det igen? För vilken typ av frågor? Pride-parad? Stadsbyggnadsfrågor? Presidentval?
Till slut var hela församlingen orkestrerad i en diskussion om en omtyckt park i Novi Sad som är planerad att göras om till parkeringsplats. Diskussionen glödde, och fick pågå hur länge som helst. Vi som inte var Novi Sad-bor, befriades till slut och fick mumsa snacks istället.
Flera perspektiv försvann på vägen, som det om konsten och konstnären, men en viss insikt i den serbiska politiska vardagen och dess ideologiska bakgrund skymtade. En lustfylld form av grupparbete har blivit vanlig och man får önska den välgång, men också slipad konstnärlig kvalitet.

Margareta Sörenson