Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Ett misslyckat rendezvous mellan konstarter

2015-09-25

Fakta:

Namn: Horisonten
Koreografi: Thomas Eisenhardt , Catherine Poher
Författare: Koncept og idé: Catherine Poher Texter: De medvirkende, C.Poh: Salim Abdali
Musik: Tonsättare: Jens Bjørnkjær Lyddesign: Jonas Vest og: Karsten Wolstad
Ensemble: Scenografi og kostumer: Rikke Juellund Lysdesign: Carina Persson Hjemmelavede skygger: Paolo Cardona
Plats: Skuespilhuset, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Starten av säsongen på Det Kongelige Teater sker med föreställningen Horisonten, som är ett närgånget möte, eller kanske snarare en kollision mellan teaterns tre konstarter: opera, balett och teater. Dessutom tillkommer extern input från moderna dansare och performers samt inspelningar med Det Kongelige Kapel. Det handlar om allt och ingenting.
Det handlar om matur, människor och hela övriga universum. Föreställningen försöker så att säga omfatta allt. ”Världen är huvudperson” heter det i programmet. I en lång rad berättar aktörerna om vad de har på hjärtat. Varje liten enskild historia är ett eget mikrokosmos. En man räknar upp allt har har: två kaffemaskiner, två bilar och ett Memo-spel. En annan berättar om barndomens keldjur, medan en tredje berättar allt om sitt dagliga val mellan cykel eller tåg när han ska till jobbet. Slutligen är det också någon som säger: ”det är så svårt att stå ut med att alla ska dö”. Sådan vandrar de 22 medverkande personerna småsnackande fram mot scenkanten, där de den ena efter den andra faller ner i en slags massgrav. Är döden och graven människans egentliga horisont? Med döden upphör de mässande stämmorna, och i ett skuggspel växer ett livets träd upp på scenen. I en slags Edens lustgård rör sig de återuppståndna människorna och djuren runt och leker kurragömma i de paradisiska environgerna. En man springer också omkring med en nonfigurativ målning, som han insisterar på att få förklarad. Vad är meningen med konsten och med livet? Ett fotografi av en klippa i havet förstör han sig däremot omedelbart på, Vänds det upp och ner inför kvinnosköten liknar det något helt annat. Frågorna hopar sig men det finns inga svar.
Det är koreografen Thomas Eisenhardt och regissören Catherine Poher, som står bakom Horisonten, som de själva kallar för en bild-performance, men det förekommer mycket få bilder att ta med hem och i efterhand återuppleva i sitt inre. Det handla mest om sicksack och oändligt långa kurragömmalekar. Den vackraste bilden är när en rad tyger och fondtapeter faller böljande ner genom scenrummet. Det skapar en riktigt fin bild med många konnotationer, man tänker bland annat på lösrivna blad ur en bok, fanor som dalar ner och epoker i mänsklighetens historia. Den gravida ballerinan Gudrum Bøjesens korta solo är också flott, när hon dansar moderligt höggravid med lite försiktiga steg tillsammans med den moderna dansaren Ole Birger Hansen.
Föreställningen har blivit till genom improvisationer och workshops, och det har säkerligen varit en både utvecklande och underhållande skapelseprocess för scenkonstnärerna att vara delaktiga i, men för åskådadarna är det med blandade känslor man får sig diverse språkliga banaliteter till livs. Dessa språkliga collage är väl tänkta att exemplifiera olika människors idéer och tankar men det leder snarare till en kakofoni av tråkiga obegripligheter. Av de 22 medverkade scenkonstnärerna är det operasångarna och de frånvarande musikerna som bäst tar sig igenom detta konstnärliga möte. Jens Bjørnkjærs stämningsfulla och mycket vackra musik inspelad med Det Kongelige Kapel tillsammns med operasångarnas kompetenta förmedling av klassiska arior Sångarn framför fragment av klassiska operaarior, men sjunger också till Jens Bjørnkjærs stämningsmättade och mycket vackra nykomponerade musik i inspelning av Det Kongelige Kapel, som dessvärre alltså medverkar i inspelad form. Operasångarnas starka insatser är det som räddar det hela från att helt och hållet urarta i pretentiösa dumheter. Det är länge sedan Det Kongelige Teaters ballet, operasångare och skådespelare medverkade i samma föreställning, det ägde dessförinnan år 2005 i H. C. Andersen-jubileumsföreställningen. Den gången var det misslyckat och det är det dessvärre nu igen. Alla goda krafter till trots vidgades inga horisonter.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser