Nära och medmänskligt

Tape är första akten av Kulturhuset Stadsteaterns och Skånes Dansteaters samarbete DOUBLEtake, och visades i hörsalen på kulturhuset i Stockholm den 13-15 september. Koreografin är skapad av Kenneth Kvarnström och dansarna i kompaniet K.Kvarnström & co. Jonas Nordeberg är musikalisk kurator för föreställningen och spelar som soloartist för föreställningen Mozart, Beethoven, Bach, Ravel och Poulenc på luta, teorb och gitarr.
Hörsalen är sparsamt dekorerad. På scenen finns inte mycket: en pall av trä, en mikrofon i främre högra hörnet och sex stycken maskeringstejprullar. Det är en minimalistisk och avskalad scenografi.
En dansare närmar sig mikrofonen i hörnet. ”Bonsoir tout le monde, bienvenue”, hälsar hon oss välkomna. Hon förklarar att koreografen Kenneth Kvarnström bett henne att säga, ja lite vad som helst egentligen, så länge det är på franska. Hon känner sig obekväm säger hon, och blir tacksamt avbruten av Jonas Nordberg, som istället börjar föreläsa om fugans form.
Två dansare inleder föreställningen med en intim, vemodig och strålande vacker duett. Nordberg och dansarna jobbar nära publiken och känslan av intimitet, närhet och medmänsklighet förstärks just tack vare det sparsamma scenografin och den enkla musiken.
Den inledande duetten övergår flödande i solon, trion och åter i duetter. Koreografin utforskar relationen mellan koreografin och musiken, såväl som relationen dansarna sinsemellan. Dansarna tar med oss på en känsloresa där vi får uppleva ensamhet, grupptillhörighet, sorg, glädje och kärlek.
Ett pressmeddelande beskrivs Tape som ”intim rörelsepoesi”. Det är röreslepoesi i ordets bokstavliga betydelse; emellanåt pausar dansarna och föreläser om exempelvis bakning och traditionell barock dans.
Enligt koreografen tar Tape avstamp i barocken, en tid som kännetecknas av en särpräglad dramatik och storvulenhet i formen. Detta står i kontrast till Kvarnströms ganska försynta rörelsespråk. Den traditionella musiken blandas med modern koreografi. Musiken, ljuset, scenografin och koreografin bildar tillsammans en upplevelse som är planerad i minutiös detalj. Det hela blir till en modern, barock lekplats där olika konstformer förs samman. Dock blir det blir aldrig svårtillgängligt, trots de många elementen lyckas koreografen behålla en lekfullhet och enkelhet, Kvarnström lyckas behålla glimten i ögat. Och glimten i ögat kan ju vara både glädje och sorg. Kvarnström blandar lättsamhet med allvar, vilket bidrar till att göra Tape så mångbottnad. Man kan ta till sig vad man vill.

Emellanåt drar dansarna tejprullar längs scenen. Detta är återkommande genom hela föreställningen, som för att man ska minnas de former och rörelser som passerat under kvällen.

I en Promofilm för Tape beskriver kostymdesignern Astrid Olsson föreställningen: ”det finns ingen handling. Det finns en känsla som man inte kan sätta ord på. Den måste bara upplevas”.

När konst inte kan förklaras, utan bara kan upplevas, då har budskapet hittat sin rätta uttrycksform; det går liksom inte att förädla mer, det går inte att finslipa. Det är just det dans är, tänker jag: dans som konstform är inte en översättning eller abstraktion av livet. Dans är livet självt. Tape är dansglädje, den är livsglädje.

Den kvinnliga dansaren närmar sig mikrofonen igen. För att markera alltings slut säger hon i en utandning: ”c’est fini”.

Filippa Fahlin