Språket som vapen

Gruppen Two-women-machine-show och Jonthan Bonnici sätter fokus på språkets dömande och våldsamma karaktär i Trans-.
”Han är mördare,” säger en av performerne och går verkligen över gränsen medan han stirrar rakt på en nyckfullt utvald person ur publiken, som sitter i en stor ring runt föreställningens totalt fyra agerande. Nästan lika provocerande är det när en av dem stirrar på en kvinna och säger: ”Hon har Alzheimers och kan inte koma ihåg något”.
Meningen med den mycket ordrika, engelskspråkiga performanceföreställningen Trans-, som är skapad av den danska gruppen Two-women-machine-show (alias koreograferna Marie-Louise Stentebjerg och Ida-Elisabeth Lassen) i samarbete med den engelska skådespelaren Jonathan Bonnici, är att peka ut språket som ett våldsamt och tyrannisk instrument.
Som titlen anger, handlar föreställningen både om att överskrida gränser, och att transformera och överföra tanker, idéer och rörelser, där såväl publiken som Dansehallernes fysiska scenrum är med om att bidra till helheten.
Det hela startar tämligen oskyldigt med de agerandes iagttagelser och detaljerade verbala beskrivningar av rummet, som inte bara blir till en visualisering för publiken, men också skärper våra sinnen. Auditivt transformeras de till att börja med enstämmiga beskrivningarna till att bli en flerstämmig ordkakofoni ackompanjerad av rytmiska rasslande ljud och ljus av böljande blinkningar och rörelser.
Inne i cirkeln rör sig de agerande ganska långsamt, och från den rent faktamässiga beskrivningen av rummet glider de över till beskrivningar av detaljer hos publiken som ögon mun och läppar och kopierar och olika attityder. Ingen skonas, gradvis övergår de objektiva iakttagelserna till att bli alltmer subjektiva tolkningar och påstående, som avslöjar den mänskliga benägenheten att döma hunden av håren.
Alla fyra på scen – Emma-Ceclia Ajanki, Piet Gitz-Johansen, Robert Logrell och Jonathan Bonnici – har en fin och stark kontakt med publiken, och inte minst Bonnici lyckas med charm och humor mjuka upp omgivningarna i den pågående utväxlingen mellan visuella intryck och språkliga uttryck.
På samma sätt som i Two-women-machine-shows väldigt kroppsdynamiska verk My Body is a Barrel of Gunpowder från 2014, som stöttades av Statens Kunstfond, är Trans- ett väldigt konsekvent verk i både till form och innehåll. Det är bara slutet som är lite famlande. Och typiskt för vår tid är Trans- ett såväl publikinvolverande, performativt och ordrikt verk, som visar, att koreografi inte behöver bestå av stora ekvilibristiska kroppsrörelser.

Spelas i Dansehallerne till och med 20 september.

Vibeke Wern