En pionjär från Judson Dance Theatre

Har någon tid varit så snabb att utse levande människor till legender? Simone Forti fyller snart 80, och det som gör henne till en ”legend” är att hon var en av dansarna inom Judson Dance Theatre på 1960- och 70-talet. Och denna period och gruppering inom dansen är den än idag mest inflytelserika på vad vi kallar samtida dans.

Där och då föddes ”post modern dance”, danskonst som ifrågasatte dansen, både den seriösa, klassiska och den kommersiella. Vardagliga rörelser var ett sätt att konfrontera dansens konventioner – sopa, skura golv, leka. ”På Judson kan man bara gå eller springa. Dansa vore att förråda hela Saken!”, som Twyla Tharp ironiskt sa. Samtidigt laborerade Merce Cunningham med slumpen och tillfälligheterna – att inte komponera och koreografera utan låta dansen hända var en protest mot konstlivets rutmönster. En vardaglig syn på dansarkropparna och eventuell nakenhet var också en protest mot amerikansk puritanism. Protesten var estetisk, men med gripklor ut i samtidens politiska uppror, framförallt mot Vietnamkriget. Att dansa endast iförd Stjärnbaneret, samma flagga som brändes i protest mot inkallelseorderna, hade sina beröringspunkter.

Moderna Museet har just gästats av en av legendarerna, Simone Forti, som i sin serie Nyhetsanimationer fortsätter vad som en gång började hos bland annat Judson. Sedan länge gör hon sina performances tillsammans med cirka fyrtio år yngre Batya Schachter, israelisk dansare och dansforskare.

Potatisar, stora bruna papperspåsar med potatisar som rullar ut över golvet och plockas upp, samtidigt som de två kvinnorna talar. Med varandra. Det är något sympatiskt och rejält över potatisar, runda, beigebruna, goda och livgivande. Samtalet glider kring världens politiska utveckling, murarna som byggs, grupper som ställs mot varandra.

Simone Forti är tunn och hennes vita hår står som spunnet socker runt hennes huvud. Hur det är, hon dominerar helt med sin sakliga sprödhet. Självklarheten i hennes potatisplockning påminner om hur 1960-talets idéer tog form: enkelheten, närheten till det levda livet, närheten till annan konst men upphöjt till något annat och nytt. Batya Schachter ter sig bredvid Forti något för robust och konkret. (Kanske hon också är på scenen som lots och stötta, det går undan ibland när de båda springer runt potatisarna.)

I slutet av september har Cullbergbaletten premiär på ett nytt verk av en annan legendar från Judson, Deborah Hay. Som skapar Figure a sea med musik av ytterligare en, ska vi säga ikon för ombytes skull?, Laurie Anderson, ledande inom elektronisk musik, men också performer.

Idel kvinnor i 75- 80-årsåldern som fortsatt i ett halvsekel att utmana det redan sedan länge utmanade konstlivet. För att de har med sig något från 1960- och 70-talens enkelhet och känsla att börja om? Hur ska man förstå 60-talsestetikens kraft och överlevnadsförmåga? Där skapades en ny etapp för modernismen, post modern dance, och den blev en enastående livgivande mylla för alla som kom efter.

Margareta Sörenson