Simone Forti dansar och ställer ut i Stockholm

Den legendariska dansaren och koreografen Simone Forti har varit på besök i Sverige. På Index (The Swedish Contemporary Art Foundation) i Stockholm har hon öppnat en utställning med titeln Here it Comes. Arbeten och samarbeten. Utställningen åtföljs av två föreställningar, Trio som visats på Weld och News Animations som visats på Moderna Museet Stockholm.
Simone Forti var en av nyckelfigurerna kring Judson Dance Theatre i New York på 60-talet. Hon var en av de koreografer som började utforska vardagliga rörelser som material och 1961 presenterade hon de nu legendariska Dance Constructions där hon förde samman vardagliga rörelser och skulptur. Huddle och Slant Board, två av verken i Dance Construction’ visas i utställningen på Index indexfoundation.se/exhibitions/simone-forti.
Verket Trio ingår i ett långsiktigt samarbete med bildkonstnären Jeremiah Day och författaren och skribenten Fred Dewey. De har arbetat tillsammans sedan slutet av 1990-talet och deras föreställningar är delvis iscensatta, delvis improviserade. Föreställningen på Weld inleds med ett solo av Simone Forti där tyngden av hennes omfattande karriär och position är synlig i varje steg. Hon gör den enkla, vardagliga rörelsen intressant, gracil och ger den en flygande lätthet. Föreställningen är uppbyggd kring samtal och monologer, där tal och rörelse kombineras alternativt utförs enskilt. De färdas genom historien, från funderingar kring Gilgamesh till händelser närmre i tiden i en sorts svepande historieskrivning som bryts av med personliga reflektioner kring samhällsutveckling, evigt liv, universum.
Ibland går det mig som åskådare helt förbi, som när Fred Dewey meddelar att “vi är en trio som improviserar och jag har ingen aning om vad jag ska prata om” för att sedan börja prata om IKEA och Ingemar Bergman, i dessas egenskaper som representanter för “det svenska”, men på ett ytligt sätt som inte nyanserar tanken om något av de två fenomenen.
Det visar i och för sig möjligen på talarens okunskap om publikens relation till sagda ämnen och det kan ju vara intressant som ett fenomen i sig. Jeremiah Day är fängslande i sin framställning som ser något motvillig ut, som om hans tankar är någon annanstans. För mig ger detta en spänning till hans parallella arbete med rörelse och text, de två illustrerar inte varandra utan existerar sida vid sida i ett fascinerade samspel. När Day och Forti går upp på scenen tillsammans väljer de den här gången att inte använda talet i sin duo och dansar under tystnad och förmedlar närvaro och lyhördhet. Föreställningen avslutas på gatan utanför Weld där Day “ska sjunga och dansa lite på gatan”, och det gör han och det är tänkvärt och fängslande.

Malin Ståhl