Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Trollflöjten – En flöjt som tappat sin magi

2015-09-03

Fakta:

Namn: Trollflöjten
Regissör: Ole Anders Tandberg
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Plats: Rotundan, Operan, Stockholm

Här nedan följer en recension som kompletterar utgivningen av Danstidningen 4/2015. Recensionen är skriven av Arvid Rudbeck som går i klass 7 på Idunskolan i Saltsjö-Boo på Värmdölandet i Stockholms skärgård.

1791 skrev Wolfgang Amadeus Mozart musiken och Emanuel Schikaneder texten till operan (sångspelet)Trollflöjten, som sedan hade premiär i september samma år. Det har gjorts många uppsättningar av Trollflöjten i många olika städer runt om i världen. Drygt 200 år efter uruppförandet framförs nu Ole Anders Tandbergs framtidsversion av den välkända operan. Han har själv stått för både regi och scenografi. Den hade första gången premiär hösten 2012 och har spelats sen dess.
Tamino som är en av operans huvudpersoner ger sig ut på ett äventyr tillsammans med fågelfångaren Papageno för att rädda Nattens Drottnings dotter Pamina, som Tamino är kär i. De får varsin gåva att ha med på färden, en magisk flöjt och ett klockspel. På vägen dit möter de många olika karaktärer.
Den här pjäsen skiljer sig från andra pjäser jag sett tidigare och är mer abstrakt. Scenografin förstod man inte alltid, då den var ganska krånglig och speciell. Jag hade turen att få höra en liten berättelse om vad Trollflöjten handlade om innan jag kom dit. Om jag inte hade fått höra den hade jag nog inte förstått så mycket överhuvudtaget. Både för att opera i sig är ganska svårt att förstå, och sedan har Tandberg gjort den svåra Trollflöjten ännu krångligare.
Budskapet var också svårt att förstå, jag skulle tro att man får tolka det lite olika från person till person.
Det hände många saker man inte var beredd på skulle hända. Det var i och för sig bra, för då blev det lite mer spänning och dramatik i det hela.
De använde sig av mycket rekvisita och otroliga specialeffekter, för att få till helt omöjliga saker. Som t ex när det klev ut ett dussin soldater på en lång rad ur ett litet tält för att titta på månen, det var både roligt och konstigt på samma gång. En annan sak som var rolig var när de komiska och söta björnarna kom in i operan och förgyllde scenen. Det var Tandbergs idé, och det blev en bra scen.
Tandberg ville nog göra något nytt av Trollflöjten så han gjorde en framtidsversion.
Det blev inte helt lyckat, eftersom att jag och många andra blev besvikna för att vi trodde det skulle vara en sagoopera, som Mozart och Bergman hade gjort den. Tandberg har gjort om många av karaktärerna från Mozart och Schikaneders originalversion. En som Tandberg hade gjort om var prästen, som nu var en obehaglig och snuskig man. Det hände flera snuskiga saker under föreställningen som man inte var beredd på, ibland visste man inte hur långt de skulle gå när Papageno och Papagena började ta av sig kläderna mitt på scenen.
Operan var väldigt oviss och man kunde aldrig veta vad som skulle hända, det var både bra och dåligt.
Karaktärerna i operan är ganska många. En del av dem är sagoväsen och en del vanliga människor. Man skulle kunna säga att en del lever, en del är döda och några är mittemellan.
Alla huvudpersonerna vill komma någonstans i sitt liv, men det är inte alltid så lätt när olika människor motverkar detta. Som när Tamino vill få sin Pamina men inte får det förens han genomgått tre prövningar.
Det här är en föreställning om liv, död och kärlek, men mycket av det skämtades bort. Är det för att de inte vågade spela ut på riktigt eller? Ett exempel är när Papageno ska ta sitt liv för att han tror att Papagena inte älskar honom. Då gör han det genom att knyta ett snöre från en ballong runt hans hals, och låta ballongen sväva upp för att han ska dö. Det var bara konstigt och helt absurt. Det verkade inte som om Papageno ville ta sitt liv på riktigt.
Inte heller Tamino och Pamina verkade riktigt älska varandra på riktigt. Vad jag minns från operan så rörde de knappt varandra över huvudtaget. Jag tycker då inte att det var så kärleksfullt.
När jag lämnade teatern så tänkte jag bara på de snuskiga och dåliga scenerna och glömde helt bort de vackra och magiska. De hade satsat på underbara specialeffekter som man helt glömde bort. När jag kom hem från Trollflöjten och satte mig i soffan så tänkte jag på vad jag hade sett. Det var otroligt mycket, man kom nästan inte ihåg allt. Men en sak tänkte jag riktigt mycket på innan jag somnade den kvällen. Jag hade inte ens förstått vad självaste trollflöjten hade för magi och trolleriförmåga. Det var nog inget bra betyg, då flöjten spelar en central roll.
Det beror nog väldigt mycket på vilken sorts person man är om man tycker den här operan är bra eller dålig. Med det enda jag kan säga, är i så fall detta. Om du vill se en opera som tappat sin charm och magi men som ändå har bra speciella specialeffekter så ska du gå på den här versionen av Trollflöjten. Men om du vill se en fantasifull och levande Trollflöjt i medeltids charm så kan du lugnt sitt kvar i soffan och titta på Ingmar Bergmans fantastiska film en gång till.

Arvid Rudbeck klass 7 Idunskolan

Fler Recensioner

Annonser