Steg i många konstriktningar

Och sen? Den diffusa titeln Och sen! visar sig ha förbluffande mycket täckning. Den timslånga föreställningen för fyra dansare/aktörer/nycirkusartister är en räcka rörliga och dråpliga situationer där hur-ska-det-gå-känslan hänger i luften. Dans och mjuk cirkus visar sig vara en utmärkt mix och som när det gäller Claire Parsons, stadigt placerad i ett grunddrag av bildkonst för scenen.
Tre av de fyra dansarna bär stramt svart-vitt men den fjärde bär mintgrön kostym, och är en outsider som aldrig lyckas ta sig in eller komma i takt. På ett mycket subtilt sätt lirar den gröna i en annan tonart. En rolig blick för tillvarons knas, är en annan stöttepelare i Claire Parsons koreografier, fiffiga iakttagelser av bisarra tillstånd som leder tankarna till Chaplin eller Tatis noteringar om alienation i samtiden.
Efter dundersuccén med Marmelad, som just gästdansat i såväl Washington som New York, är det intressant att se hur dans för barnpubliken utvecklas och växer i egen rätt. Och sen! är inte lika omedelbart ögongodis som Marmelad med sin knalliga kolorit och två dansande aktörer i commedia del-arte-vitt. Och sen! anknyter mer till Parsons dansanta tolkning av Picassos Fyra flickor eller Jag tänker Rolf (om Rolf de Maré och 1920-talets konstklimat). I ett löst, generöst och associativt berättande överbrygger rytm och rörelse snusförnuftiga frågetecken om vadan och varthän.
De spetsiga vita skorna på utanför-personen har mycket att säga. Komiskt och precist hoppiga, pretentiöst dansanta mot de tre andras försök att skapa gruppkänsla för udda typer i en värld av geometriska figurer. Finstilt, men också de minsta kan känna igen sig både som grupp och avvikare.
Som vuxen ler man åt ”den andre” i en oförstående omvärld, men påminns också om hur nära utanförskapet ligger på lur för alla – fel färg, fel takt, fel leende i en obegriplig situation. Någon som inte?

Texten är tidigare publicerad i Expressen 31 augusti.

Margareta Sörenson