Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Postindustriella spelplatser

2015-08-30

Fakta:

Namn: 12
Regissör: Kitt Johnson
Musik: Sture Ericson
Plats: Refshaleøen i Köpenhamn
» http://www.kit.dk

Kitt Johnson och 12 unga performers skapar 12 fina tablåer i relation till Refshaleøen i Köpenhamn i vandringsföreställningen 12.
Koreografen Kitt Johnson har under en lång rad år varit en av de främsta konstnärerna här hemma Köpenhamn vad beträffar platsspecifika performances och vandringsföreställningar. Dessvärre har bristande anslag satt stopp för hennes egen mycket intressanta biennal Mellemrum. Därför är det fint att man nu kan uppleva hennes nya vandringsföreställning 12 på Metropolis Festivalen, där hon tillsammans med 12 unga internationella performers samt bildkonstnären Annette Skov och musikern Sture Ericson har skapat ett fint koreografiskt epos tillägnat oss och Refshaleøen.(En stor köpenhamnsk ö intill Amager inte så långt från den nya Operaen.)
Publiken är under föreställningens första del indelad i tre grupper, som förs åt var sitt håll tills de innan den allra sista delen beger sig vidare på en gemensam promenad. Underecknad fick starta vid det före detta B&W-varvets Torrdocka nr. 1, där tre olika pop up pop-up tablåer som allesammans har med hav och skepp att göra, spelades upp.
Skicklgt rörde sig akrobatduon Esmeralda Nikolajeff & Mira Leonard sig runt på torrdockans råa, metallkonstruktioner och och hängde livshotande upp och ner med håret hängandes ner i vattenbassängen och lyckades på överraskande smidigt ta sig ut och in i skeppsdockans hålrum. Med ständigt visuellt och auditivt fokus på materialen vatten, sten och metall.
ackompanjerant av dova skeppsljud fick man därefter i bassängen intill se tygartisten Hugo Mega stäva ut på en flytande ponton med hjälp av gula rep och uppföra en stram gestisk dans med flotta plaskande rörelser ner i vattnet. Plötsligt hörs ett rop: ”Man över bord”och hux flux är Hugo Mega försvunnen från pontonen, men kommer dyblöt upp igen för att förvandla sig till en sittande sjöjungfru.
I det höga gräset uppe på land hade performern Marek Mensík gömt en hemsnickrad träbåt. ”Det sistea skeppet,” som han säger, för att påminna oss om att vi befinner oss på det nerlagda varvets mark. Och träskeppet dyker plötsligt upp igen vid slutet av föreställningen, när Mensik simmar ut och sjösätter sitt skepp i en docka på andra sidan om Refshaleøen.
Dessförinnan förs vi vidare förbi de gigantiska B&W Hallarna och får se stora gemensamma inslag av de 12 artisterna, som från att vara märkliga anonyma existenser tar gestalt av jonglörer och akrobater. Hela tiden ser Kitt Johnson till, att våra blickar riktas mot både små detaljer och områdets fascinerande stora rum och föränderliga landskap.
Dessvärre var det vid premiären problem med ljudanläggningens under turens sista del. Men det förtar inte den fina och sinnliga upplevelsen på Refshaleøen.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser